Djurens sista vila

djurbegravning1                djurbegravning2

 

Fler människor väljer att ge sina djur en värdig avslutning på livet. Det vet Robert Klein som har begravt allt ifrån cirkuselefanter till illrar. Skånskan träffade Skandinaviens enda begravningsentreprenör för djur.

Minneslunden vid Spillepeng i Malmö är öde. Regnet hänger i luften och tända stearinljus fladdrar vid ett par gravar. Robert Klein, klädd i kritstrecksrandig kostym och lackskor, parkerar sin limegröna firmabil och öppnar grinden.

Allt började med att Robert Klein tvingades avliva sin cocker spaniel Candy. Det enda han fick med sig hem från djursjukhuset var hundens koppel.

– Jag kände en djup tomhet och tänkte att det måste finnas bättre alternativ. Efter många sömnlösa nätter fick jag idén att starta en begravningsbyrå för djur, säger han.

Vid millennieskiftet startade han Nordiskark i Malmö. Att Robert Klein fyllde ett tomrum råder det inga tvivel om. Förra året hade han 5000 uppdrag. Arbetsuppgifterna liknar en vanlig begravningsentreprenörs. Robert Klein kör döda husdjur till och från kremering, väljer ut urnor och arrangerar ceremonier med dikter och musik i samband med begravningarna.

– Det är underbart att hjälpa folk som varit med om en stor förlust, säger han.

Som begravningsentreprenör möter Robert Klein många förtvivlade människor. Trots att han är en professionell yrkesman finns det tillfällen då fasaden rämnar.

– Visst händer det att jag blir ledsen och kan fälla en tår när en hel familj står och gråter, säger han.

När Robert Klein startade Nordiskark var det ovanligt med djurbegravningar. Men intresset har ökat ordentligt på senare år. Den mest påkostade jordsättningen arrangerade han på Lidingö i samband med att en pudel hade gått bort. Ägarfamiljen hade byggt ett litet mausoleum i trädgården där hundens aska skulle förvaras i en guldurna. Robert Klein höll en ceremoni för drygt 40 sörjande. Notan landade på 100 000 kronor.

Men det är inte bara hundar och katter som begravs. Ett minne som etsat sig fast hos Robert Klein var när han begravde en iller från Varberg i en likkista av trä.

– Jag var i kontakt med Fonus och fick köpa en visningskista i miniatyr där illern passade perfekt, säger han.

Sen var det ju historien om cirkuselefanten. Robert Klein berättar storögt om sitt största begravningsprojekt hittills i karriären.

– En dansk man ringde och bad mig komma och begrava en zebra. Han företrädde ett anrikt cirkussällskap. När jag kom fram visade det sig att han även hade en gammal elefant som började tackla av, säger han.

Men att hitta en lämplig urna till en elefant är inget man gör i brådrasket. Efter många telefonsamtal kom Robert Klein i kontakt med en leverantör som kunde tillverka en drygt två meter hög urna. Men då slogs Robert Klein av nästa problem. Var kremerar man egentligen en elefant?

– När jag ringde runt och hörde mig för så skrattade folk bara åt mig och trodde jag var bäng. Slutligen fick jag kontakt med sopstationen i Köpenhamn som hade en gigantisk masugn där det visade sig att elefanten fick plats, säger han.

Att få över askan från ugnen till urnan var inte heller helt enkelt. Men med hjälp av en specialbyggd tratt kunde Robert Klein efter ett drygt år slutföra det komplicerade uppdraget.

– Det var en mycket skön känsla. Men jag kommer aldrig mer att begrava en elefant, säger han och ler.

Text: Johan Joelsson

Bilder: Jonatan Jacobson

 

djurbegravning3

 

djurbegravning4

 

djurbegravning5                  djurbegravning6

 

djurbegravning7