Evighetens arkiv

MOM1-1

 

Om tiotusentals år, när vår civilisation sedan länge gått under – hur mycket information om vår tid kommer då att finnas kvar? Förmodligen ytterst lite. Därför har Martin Kunze skapat ett katastrofsäkert keramikarkiv djupt inne i Alperna.

Spindelnätsinvävda lyktor kastar ett blekt sken över gångarna i den tretusenåriga saltgruvan i österrikiska Hallstatt. Luften är rå. Det gnisslar i den smalspåriga rälsen när vårt rangliga tåg dundrar in i mörkret. Vi kliver av i en kammare och följer vår ciceron Martin Kunze. Vid en bergvägg står staplar med kistor som innehåller noggrant indexerade och löpnummerförsedda keramikplattor med tryckta texter och bilder. Vi är framme i Memory of Mankind – arkivet som i en avlägsen framtid ska fungera som en analog backup av vår tid.

Historien om evighetsarkivet började för sex år sedan när konstnären och keramikern Martin Kunze satt vid drejskivan i sin verkstad och bearbetade en lerklump. Han började fundera på vilka informationsbärande fysiska artefakter från vår era som kommer att finnas kvar om 10 000 år. Tanken var svindlande. Han visualiserade den ”kyrkogård av oläsbara disketter” han själv förvarade i sin källare. Sedan tittade han ner på lerklumpen som snurrade runt, runt.

Sedan internet slog igenom präglas vår samtid av digital information. Varje sekund laddas ofattbara mängder data upp på nätet. Det rör sig om blogginlägg, bilder, litterära och vetenskapliga verk. För att inte tala om den kopiösa mängd texter, fotografier, filmer och ljudspår som varje sekund sparas på hårddiskar och mobiltelefoner runt om i världen. Beräkningar visar att mängden digital information kommer att öka med 35 triljoner gigabytes fram till 2020. Den revolutionerande teknologin har bidragit till att det har blivit enkelt att lagra stora mängder information. Men ur ett långtidsbevaringsperspektiv är den digitala informationshanteringen minst sagt opålitlig. Redan 1997 – under en konferens arrangerad av International Federation of Library Associations and Institutions – myntades begreppet ”The digital dark age”. Termen beskriver ett framtidsscenario då det kommer att vara svårt eller till och med omöjligt att studera dagens elektroniska filer eftersom de antingen förstörts eller sparats i föråldrade format. Frågan är högaktuell inom arkivvärlden. Men någon slutgiltig lösning på problemet med långtidsbevaring finns ännu inte.

När Martin Kunze satt där vid drejskivan fick han en idé. Han bestämde sig för att systematiskt börja bränna stengodsplattor med information om vår tid. Under flera månader studerade Martin Kunze olika teorier kring långtidsbevaring av information. Han läste Alan Weismans ”Vad händer med världen utan oss?” som undersöker hur lång tid det kommer att ta innan allt vi byggt upp på jorden bryts ned om jordens befolkning plötsligt skulle försvinna. Han läste även semiotikern Thomas Sebeoks teorier om hur man bör upplysa framtida civilisationer om farorna med kärnavfallet i slutförvaren. Martin Kunze läste om oförstörbara och odödliga informationsbärare i form av safirdiskar och atomprästerskap. Men hur och var skulle plattorna egentligen förvaras? För att hans projekt skulle ha någon chans att lyckas behövde hans plattor arkiveras i en geologiskt trygg miljö utan seismisk aktivitet. En miljö med potential att stå emot såväl kilometertjocka inlandsisar som kärnvapenkrig och naturkatastrofer. Han kom att tänka på den världsarvsmärkta gruvan i Hallstatt där man redan på 800-talet före Kristus började bryta bergsalt i gruvdrift. Företaget som äger gruvan fastnade direkt för Martin Kunzes idé och upplät femton kamrar djupt inne i berget. Efter att ha experimenterat med trycktekniker och olika keramiska färgämnen placerades för knappt ett år sedan de första egenproducerade stengodsplattorna i arkivet. Sedan dess har det blivit cirka 500 stycken.

– Vad vi skapar här kan finnas kvar i flera hundratusen år, kanske ännu längre. Framtida civilisationer kommer att grunda sin syn på vår tid utifrån innehållet i arkivet, säger Martin Kunze med allvarlig uppsyn.

Med varsamma händer lyfter han upp några plattor som han skapat på uppdrag av Naturhistoriska museet och Konsthistoriska museet i Wien. Institutionerna har nyligen inlett en satsning på att dokumentera delar av sina samlingar för att kunna trycka dem på keramikplattor. Men det är inte bara torr fakta som bevaras. För 3 000 kronor kan privatpersoner beställa en platta med plats för text och bilder. Bredden och ämnesvalen – bebisar, bröllopspar och selfies – är halsbrytande. En ung kvinna beskriver känslorna i samband med sin konfirmation. Den amerikanske skådespelaren David Hasselhoff redogör för sin karriär. En österrikisk handikappidrottare stolpar upp sina framgångar i en text som illustreras av en bild där atleten biter på en medalj. Martin Kunze berättar att privatpersonernas medverkan är viktig. Intäkterna från deras plattor kan bland annat användas till att finansiera planerade forskningsprojekt inom lingvistik, geologi och semiotik. De privata berättelserna är, enligt Kunze, lika betydelsefulla som den officiella historieskrivningen. Han drar paralleller till dagens brist på kunskap om egyptiernas och babyloniernas vardagsliv.

– Men om informationen på plattorna i arkivet är vad framtida civilisationer kommer att vilja upptäcka har jag ingen aning om. Jag är inget orakel, säger Martin Kunze.

För cirka 100 000 år sedan började grupper av homo sapiens att röra sig från Afrika till andra kontinenter. Hur världen kommer att se ut år 102 014 är helt omöjligt att föreställa sig. Idén med de informationsbärande plattorna i MOM förutsätter att framtida civilisationer förstår det skrivna språket. Martin Kunze har precis startat ett avkodningsprojekt som går ut på att skapa ett slags keramiskt pictionary. Tusentals plattor med tryckta ord och föreställande fotografier ska placeras i arkivet för att framtida forskare ska ha en möjlighet att dechiffrera de sedan länge utdöda språken på plattorna. Martin Kunze är medveten om svårigheterna och osäkerhetsfaktorerna i sitt projekt, men anser ändå att text och bilder på analoga informationsbärare är det överlägset bästa alternativet när man pratar flertusenårig lagring.

– I samband med 40-årsjubileet för månlandningen upptäckte man att det inte längre fanns några enheter som kunde läsa en del av den insamlade originaldatan. Dagens digitala kulturarv kommer förmodligen inte ens att leva kvar i 50 år, säger han torrt.

När vi kommer ut ur gruvan har tunga regnmoln bäddat in alplandskapet i ett ogenomträngligt dis. Vi vänder oss om och betraktar öppningen till evighetsarkivet. Martin Kunze berättar att det formbara bergets rörelser leder till att den cirka 80 centimeter höga ingången till förvaringskamrarna, som snart ska börja färdigställas, kommer att förslutas av sig själv inom cirka 40 år.

– Då kommer arkivet att vara fullt och vi kan lämna över det till naturkrafterna. Att det förseglas försvårar för icke-auktoriserade ingrepp i närtid, säger han.

Vi vandrar tillbaka genom alplandskapet som bildades för cirka 30 miljoner år sedan. Samtalet kommer in på det analoga arkivets begränsningar när det kommer till mängden data som kan sparas. På de befintliga keramikplattorna går det maximalt in 25 000 tecken om man trycker med minsta möjliga storlek. Jämfört med digitala förvaringsmetoders smidighet och kapacitet framstår MOM som en fragil, spartansk och klumpfotad förlorare. Martin Kunze ser sig omkring och tar sedan upp ett par än så länge hemliga prototypplattor ur sin väska. Han vill inte att jag skriver ingående om tekniken, men plattorna som inom kort ska lanseras är i princip okrossbara och tryckta med en teknik som möjliggör en avsevärt förbättrad lagringsförmåga. Texten på prototypplattan är för liten att läsa med blotta ögat, men Martin Kunze berättar att man bara behöver ett enkelt mikroskop.

– När vi utvecklat den här tekniken ytterligare kommer vi att få plats med en hel Harry Potter-roman på en platta, säger han.

Men hur ska framtida civilisationer hitta till arkivet när det väl förslutits? Martin Kunze har designat runda keramikpolletter som pryds av en Europakarta, koordinater och Hallstattsjöns branta konturlinjer. Alla som väljer att lagra en platta i MOM får, förutom en kopia på sin platta, även en sådan pollett. I takt med att arkivet växer kommer dessa polletter att spridas ut över världen. Martin Kunzes förhoppning är att de ska fungera som en slags skattkarta till arkivet där numrerade keramikplattor i berget, likt en Ariadnetråd, sedan ska leda framtida besökare till kamrarna. Men hur ska Martin Kunze och hans Memory of Mankind lyckas med visionen att bli ”hela världens arkiv”? MOM är ett fristående och privat projekt. Förutom en rådgivande församling bestående av internationella forskare arbetar Martin Kunze och hans sex kolleger med en skral budget på cirka 400 000 kronor. Han sticker inte under stol med att det hade varit positivt att få in en större aktör med finansiella muskler. Några sådana har redan visat intresse. Dagen efter vår intervju är Martin Kunze inbjuden till en konferens i Verdun arrangerad av Andra – den franska motsvarigheten till Svensk kärnbränslehantering – som precis som alla kärnavfallsaktörer behöver hitta metoder att informera framtida generationer om slutförvaren och dess innehåll.

– De kan spara information om slutförvaren här och sprida ut ett stort antal polletter kring lagringsplatserna. MOM kan vara lösningen på deras problem, säger han.

Dimman tätnar. Vi åker bergbanan ner till Hallstatt. Martin Kunze tar oss med till det berömda benhuset beläget i ett kapell med utsikt över kyrkogården och sjön. Rummet är belamrat med människokranium och benknotor. Skallarna är prydda med skira blommålningar och texter med namnen på personerna som en gång burit kranierna. Bakgrunden till skallhuset är att kyrkogården i Hallstatt är så liten att de döda måste tas upp med jämna mellanrum för att ge plats åt nya kroppar. Vi går vidare till kyrkan där Martin Kunze berättar om en saltbaron från 1600-talet som när han dog skrev in i sitt testamente att hans kista skulle tas ut från kapellet vart femtionde år och eskorteras ett varv runt sjön för att hålla minnet av honom vid liv.

– Jag har för mig att traditionen dog ut på 1800-talet. Men historien kan kopplas till Memory of Mankinds tanke om att lämna ett spår till evigheten, säger han.

Martin Kunze har ingen ideologisk agenda med MOM. Hans vision är bara att lagra allt som människor vill uttrycka och arkivera. Finns det några regler för vad som får förvaras i MOM? Barnpornografi och nazistisk propaganda är förbjudet, precis som annat illegalt material. Men allt som idag är tillåtet i österrikisk lag är potentiellt stoff som kan komma att möta den framtida civilisation som en dag gräver sig in i arkivet och hittar plattorna. Vilka andra fysiska artefakter från vår tid tror Martin Kunze kommer att finnas kvar om 10 000 år? Förutom keramik, inte speciellt mycket. I takt med att samhället blir miljövänligare separeras och återvinns allt mer material.

– För 30 år sedan kastade man uttjänta kylskåp i floden. Det gör vi inte idag. Våra barn kommer förmodligen att recycla varje liten pinal. Återvinningstanken är dålig för kulturarvet, säger han.

Men om Memory of Mankind nu får leva vidare – när och hur kommer det att upptäckas? Martin Kunze, som betraktar människan som det i särklass största hotet mot arkivet, ser tre framtidsscenarion. Det mest sannolika är att man om 200-300 år inser att man saknar relevant information om vårt århundrande och väljer att öppna arkivet. Det andra scenariot är att mänskligheten hittar en fungerande metod för extrem långtidsbevaring av digital information varpå det analoga arkivet inte kommer att fylla någon funktion. Den tredje möjligheten är att det inträffar någon slags katastrof som kommer att slå ut stora delar av mänskligheten och teknologin.

– Skulle så bli fallet kan MOM förse den civilisation som reser sig med viktig information så att människorna slipper börja om på stenåldern, säger han.

Martin Kunze vill ge oss en gåva. Han tar upp två polletter ur sin jackficka och ber oss att placera ut dem i någon avlägsen och glest befolkad del av Sverige, helst långt ute i naturen. Dimman har lättat. Man kan åter igen se ingången till Memory of Mankind högt där uppe på berget. Kanske blir det någon av våra polletter som kommer att leda en framtida civilisation rätt.

Text: Johan Joelsson

Bilder: Jonatan Jacobson

 

MOM1

 

MOM3

 

MOM4

 

MOM6                 MOM5

 

MOM7

 

MOM8

 

MOM9

 

MOM10

 

MOM11

 

MOM2