Gränslös bokbuss

NÄRPbussen1

 

I 30 år har NÄRP-bokbussen trafikerat ödsliga och svårtillgängliga områden på Nordkalottens glesbygd. Bibliotekarien Perdita Fellman och chauffören Raimo Tolonen rör sig mellan tre nationer och fem språk i sitt gränslösa folkbildningsarbete.

Klockan är några minuter över 10 och det har precis ljusnat i Karesuando. Perdita Fellman sparkar av snön från kängorna och kliver in i den blårödvita bokbussen. Det är snart dags för henne och chauffören Raimo Tolonen att påbörja dagens rutt som går till de svenska byarna Kuttainen, Maunu, Mertajärvi och Idivuoma.

– Kuttainen är en gammeldags och laestadianskt präglad by. I början ville man inte att barnen skulle låna film. Men det har luckrats upp en aning. Men vi censurerar lite genom att inte låta vuxenserier med våld- och sexinslag ligga framme, säger hon.

Det var 1979 som Nordiska ämbetsmannakommittén för regionalpolitik, NÄRP, tog initiativ till bokbussverksamheten. Målet var att erbjuda Nordkalottens invånare i Sverige, Finland och Norge biblioteksservice och kulturupplevelser. Verksamheten drivs gemensamt av de finska kommunerna Muonio och Enontekiö, svenska Kiruna och norska Kautokeino. Tillsammans finansierar de litteraturinköpen medan statliga bidrag täcker en del av driften. I bussen finns omkring 4000 böcker, skivor och filmer på svenska, finska, norska, samiska och meänkieli.

– Folkbildningen är en av mina drivkrafter. Många i de här byarna har inte vuxit upp med en lästradition, säger Perdita Fellman.

Själv kommer hon ifrån ett svenskspråkigt område i södra Finland. Efter att ha utbildat sig till bibliotekarie i början av 80-talet arbetade hon på bibliotek i Helsingforstrakten. Men hon trivdes aldrig. Det var den ”kalla storstadsmentaliteten” som 1986 fick henne att söka tjänsten som bibliotekarie på NÄRP-bussen.

– Men jag var också intresserad av att ta reda på lite om min fars släkt som kommer från östra Lappland, säger hon.

Raimo Tolonen har arbetat som bokbusschaufför på heltid i sex år. Tidigare jobbade han hemma i Muonio som reparatör och testbilsförare. Han berättar att det ibland kan vara motigt att spendera så mycket tid borta från familjen. På grund av de långa avstånden mellan NÄRP-bussens hållplatser blir det cirka två hotellövernattningar varje vecka.

– Men jobbet är omväxlande och mångsidigt. Vissa rutter i Finland kör jag ensam utan bibliotekarie. Då gör jag hembesök hos äldre krigsveteraner och väljer ut litteratur efter deras önskemål, säger han.

Det har blivit dags att åka. Eleverna på skolan i Kuttainen väntar. Raimo Tolonen vrider om startnyckeln. Eftersom bokbussen inte får ta med några passagerare, ”länsman är hård”, följer Impuls reportageteam efter på de glashala vägarna i en hyrd Nissan Micra. Bussen kör förbi Laestadius pörte, Karesuandos säregna timmerkyrka och Muonio älv som sedan 1809 utgör riksgräns mellan Sverige och Finland. Snön på de spensliga granarna lyser upp det karga vinterlandskapet. Efter två mils körning kommer vi till Kuttainen. Uterinken ligger öde. Inte en människa syns i byn som har Sveriges yngsta befolkning. Medelåldern ligger runt 20 år. Arvet efter väckelsepredikanten Lars Levi Laestadius är starkt. Det är inte ovanligt att familjerna har tvåsiffriga barnkullar. Raimo Tolonen parkerar på skolgården. Det dröjer inte länge förrän eleverna rusar in i bussen. Sjätteklassaren Rasmus Ekberg ögnar igenom några tidningar och börjar sedan undersöka hyllorna med ungdomsböcker. Han hittar hockeyromanerna ”Straff på hemmaplan” och ”Iskalla drömmar” av Gunnar Nordström.

– Jag är intresserad av allt som handlar om ishockey. Varje dag spelar jag på uterinken. Förutom på söndagar då det är bön, säger han.

Tjejerna är lite blygare och vill inte så gärna prata om sin favoritlitteratur. Men Sven Nordqvists Pettsonböcker och ”Sms från Soppero” av Ann-Helen Laestadius lånas ut. Perdita Fellman registrerar böckerna på den bärbara datorn. Elever som glömt lånekorten uppger sina namn.

– Man lär känna alla ungar lite grann. Inte på djupet, men ändå så pass att man vet vilka deras syskon är och vilka släktgrenar de tillhör, säger Perdita Fellman.

Eleverna lämnar bussen med böcker, skivor och tidningar. Raimo och Perdita måste köra vidare för att inte bli sena till nästa stopp. Maunu. Vi åker tillbaka till Karesuando och fortsätter söderut. Svarta sopsäckar på de orangea reflexskyltarna varnar för ren. Klockan närmar sig 13 och det börjar skymma. Plötsligt dyker den upp. Den vita skylten med texten ”Sveriges nordligaste allmänna väg”. Det är den vi ska ta för att komma till Maunu. Efter tolv kilometer tar vägen slut. Utanför en gul gård står Gustav Johansson-Närvä. I en hage pulsar renar och får omkring i snön. På andra sidan den istäckta älven ligger Finland.

– Vägen till Maunu började byggas 1935. Tanken var att den skulle gå ända till Treriksröset. 1937 hade de kommit till Maunu. Då dog vägdirektören och allt avstannade, säger Gustav Johansson-Närvä.

Hans släkt har bott i byn sedan 1500-talet och försörjt sig på jordbruk, renskötsel, jakt och fiske. Nu bor Gustav på familjegården tillsammans med sin fru Anita och barnen Julia och Elias. Hans föräldrar Ingemar och Marjatta bor också kvar i en del av huset. Tidigare fanns det tio bebodda gårdar i Maunu. Nu är det bara två kvar.

– Bokbussen är viktig för vår familj. Både för litteraturen och det sociala, säger Gustav Johansson-Närvä.

– Gustav är en typisk låntagare. För många är den sociala biten lika viktig som böckerna. I vissa familjer lånar man inte några böcker. Man vill hellre diskutera priset på renkött i Muoniotrakten. Vi fyller en socialhygienisk funktion som myndigheterna inte alltid förstår, säger Perdita Fellman.

Vedkaminen sprider värme i köket där de tre generationerna i familjen Johansson-Närvä har samlats inför Perdita Fellmans och Raimo Tolonens besök. Rykande kokkaffe hälls upp. Och en skål kaffeost sätts fram.

– När det gäller läsning är jag en sån där periodare. Helst tar jag mig an reseskildringar och bygdeberättelser från de här trakterna. Och skivor med finsk musik, gärna melankolisk och eländig, först då mår man bra, säger Gustav Johansson-Närvä och ler.

Ingemar Johansson-Närvä har fördjupat sig i en finsk dagstidning. Gustav berättar för Perdita Fellman att han vill förlänga sitt lån på Arto Paasilinnas ”Karhunkaataja Ikä-Alpi”. Sedan följer ett långt samtal om Maunus händelserika historia. Under andra världskriget stred tyskar och finnar på andra sidan älven, bara ett stenkast från Johansson-Närväs gård.

Efter en timme tackar Perdita Fellman och Raimo Tolonen för kaffet. Mörkret har lagt sig över Maunu och NÄRP-bussen ska köra vidare till Mertajärvi och Idivuoma. Perdita Fellman har aldrig ångrat att hon lämnade Helsingfors för ett kringflackande folkbildningsliv i Nordkalottens utmarker.

– Barnen och maken kan tycka att jag är borta lite väl mycket. Men när jag har varit hemma i två veckor så börjar jag längta ut igen. Dels är det mötena, men också rörelsen och förflyttningen i tid och rum. Det är nog lite av samma metafysiska känsla som sjömän upplever, säger hon.

Text: Johan Joelsson

Bilder: Jonatan Jacobson

 

NÄRPbussen11

 

NÄRPbussen2

 

NÄRPbussen3

 

NÄRPbussen4                  NÄRPbussen5

 

NÄRPbussen6

 

NÄRPbussen7