Gribshunden

Gribshunden1

 

I ett halvt millennium har det gåtfulla vraket vilat på botten i Blekinge skärgård. Efter ett par hallelujabetonade dyk kan marinarkeologer nu slå fast att det rör sig om Kung Hans medeltida krigsskepp Gribshunden.

Ljudet från explosionen dånade mellan de steniga skärgårdsöarna. Från fastlandet syntes eldslågor flamma upp långt där ute till havs. Troligtvis hördes även skriken från de besättningsmän vars lungor snart skulle fyllas av iskallt Östersjövatten. Den danske Kung Hans, som färdades på ett av följeskeppen, kunde bara se på när det brinnande fartyget försvann i djupet. Året var 1495 och Kung Hans var redan monark i Danmark och Norge. Men av Sverige – Kalmarunionens tredje land – hade han ännu inte fått tummen upp. Därför var han på väg till Kalmar för att övertyga adelsmännen och den svenske riksföreståndaren Sten Sture om sin förträfflighet som regent. Efter den oförklarliga explosionen på Gribshunden fick han fortsätta utan sitt skrytskepp.

Åren gick och den dramatiska händelsen utanför Saxemara i Blekinge skärgård försvann ur det kollektiva medvetandet. Först i början av 1970-talet upptäcktes vraket av den lokala dykarklubben Doppingarna. Att skeppet var gammalt förstod man. Men ingen kunde i sin vildaste fantasi föreställa sig vidden av fyndet. I samband med att Länsstyrelsen gjorde en mindre arkeologisk undersökning 2001 kunde man konstatera att vraket var från 1400- eller 1500-talet. Man hittade bland annat kanonlavetter, rustningsdetaljer, oxben samt kalk- och tegelrester. Spekulationerna kring fartygets identitet tog fart. Men det var inte förrän Johan Rönnby, professor i marinarkeologi på MARIS vid Södertörns högskola, och historikern Ingvar Sjöblom från Försvarshögskolan började intressera sig för vraket som bilden klarnade. Efter att ha studerat källmaterial i danska arkiv kunde Ingvar Sjöblom slå fast att allt talade för att det verkligen var Gribshunden som låg där på åtta meters djup vid Stora Ekön. En tes som bekräftades när Johan Rönnby i maj i år gjorde sitt premiärdyk på platsen. Vrakets längd, de naturvuxna spanten och den kravellbyggda bordläggningen – skrovets på högkant placerade plankor – talade sitt tydliga språk.

– Det är ett unikt vrak som tillhör den första generationens krigsfartyg – en ikon som alla marinarkeologer drömmer om att hitta. Den här typen av skepp var ovanliga redan när de byggdes på 1400-talet, säger Johan Rönnby.

Han står i Saxemara hamn och är lite stressad. Den här dagen ska hans skeptiske kollega Niklas Eriksson, marinarkeolog på MARIS vid Södertörns högskola, undersöka vraket för första gången tillsammans med sportdykaren Mikael Björk. På kajen står också museipedagogen Ola Palmgren från Blekinge museum, projektledaren Joakim Holmlund från Marin Mätteknik samt Ronnebys kommunfullmäktigeordförande Nils Ingmar Thorell. Men GPS-tekniken på den nya båten strular. Dessutom saknas ett sjökort. Medan Joakim Holmlund fixar med det tekniska berättar Johan Rönnby att han är så gott som övertygad att det välbevarade vraket är Gribshunden.

– Allt talar för det. Det är så klart svårt att vara 100 procent säker. Men skulle det visa sig att det inte är Gribshunden så borde det ju ligga ett till likadant vrak här i närheten. Och det skulle ju vara en ännu större sensation, säger han.

Plötsligt ger Joakim Holmlund klartecken. Allt är klart inför avfärd. Niklas Eriksson, som knappt kan bärga sig, är snabbt på plats i båten som sätter kurs mot Stora Ekön. Det visar sig vara svårt att hitta den exakta positionen eftersom både GPS och ekolod fortsätter strula. Niklas Eriksson får något oroligt i blicken. Eftersom Johan Rönnby dykt på vraket tidigare lyckas han efter en stund lokalisera rätt plats. Niklas Eriksson och Mikael Björk tar med sig måttband och tumstock innan de hoppar i. De skarpa solstrålarna förvandlar Östersjöns yta till en glittrande matta. Efter en dryg timme bryts vattenytan av Niklas Erikssons cyklop. Under dyket har han hittat rorkulten och det drygt sex meter långa rodret. Han tvivlar inte längre på att det är Gribshunden som ligger där nere.

– Det är precis som att gå in i en krimskramsbutik och betrakta en modell av Columbus Santa Maria, säger Niklas Eriksson uppspelt.

Hur planerar då Blekinge museum att dra nytta av fyndet? Ola Palmgren berättar att museet har förlängt sin utställning om Blekinges dansktid, där bland annat tidigare fynd från vraket visas upp, till mitten av januari 2014. Ola Palmgren beskriver Gribshunden som ”en dröm för en pedagog” och hoppas på en rejäl dokumentation som kan ligga till grund för digitala presentationer av vraket. För någon bärgning lär inte bli aktuell.

– För att klara konserveringskostnaderna hade vi behövt ett Microsoft i ryggen. Men att plocka upp och visa saker kopplade till besättningen hade stärkt berättelsen, säger Ola Palmgren.

Nästa steg i marinarkeologernas arbete är att filma och undersöka vraket med olika typer av mätteknik, bland annat ljudscanning, för att få fram en tredimensionell bild. Först därefter blir det möjligt att rekonstruera delar av vraket. I månadsskiftet oktober-november ska de första resultaten presenteras vid ett internationellt forskarseminarium i Blekinge då riktlinjer kring framtida insatser ska diskuteras.

– Det ligger hur mycket fynd som helst där nere: vapen, husgeråd och personliga tillhörigheter. Att få frilägga vissa partier och börja gräva i sedimentlagren hade varit grymt kul, säger Niklas Eriksson.

Hur gick det då för Kung Hans? När han väl anlände till Kalmar med sin decimerade flotta dök varken adelsmännen eller den svenske riksföreståndaren Sten Sture upp till det avtalade mötet. Efter att ha väntat i sex veckor på svenskarna reste han hem igen.

Text: Johan Joelsson och Jonatan Jacobson

Bilder: Jonatan Jacobson

 

Gribshunden2

 

Gribshunden3

 

Gribshunden4

 

Gribshunden5

 

Gribshunden6                Gribshunden7

 

Gribshunden8