I Vinslöv igen

vinslöv10

 

Regissörerna Malin Skjöld och Jenny Bergman har anklagats för att vanhedra funktionshindrade, skada lokala företag och bidra till fallande huspriser. Men deras dokumentär ”Plötsligt i Vinslöv” har också prisats, gett upphov till en förening och placerat den skånska byn i sällskapsspelet Monopol. Nu kommer uppföljaren. 

– Den där var kul.

Malin Skjöld sitter på Sveriges förmodligen mest fotograferade parkbänk och betraktar en mossgrön Husqvarna Automover som kryper fram över den redan kortklippta gräsmattan på andra sidan Industrigatan. Bredvid henne sitter Norra Skåne-reportern Bertil Nilsson. Han tar ingen notis om den självgående gräsklipparen. Istället berättar han en lång och något invecklad historia om en telefonist på Lantmäteriet som en stekhet augustidag förra året hjälpte honom att hitta en stulen sommarstuga djupt inne i Göingeskogarna. Inom kort kommer tiotusentals människor att skratta åt Bertil Nilsson och hans journalistiska äventyr under den intrikata stugjakten. Episoden finns nämligen med i uppföljaren till succédokumentären ”Plötsligt i Vinslöv”.

En rå höstkväll 1999 satt Malin Skjöld och Jenny Bergman med sin kamerautrustning inne i värmen på en pizzeria i Vinslöv. De gick i samma klass på Dramatiska Institutets tv-reportagelinje och höll på att planera ett gemensamt projektarbete. På restaurangen satt förutom de båda filmstudenterna även tre män. Den ene berättade om en papegoja som hette Jacko Jackonelli. Den andre dyrkade någon som hette Kjell Fredriksson. Den tredje pratade oavbrutet om bangolfbollar.

Två år senare, i oktober 2001, var förväntningarna bland Vinslövsborna höga. Det skulle visas en dokumentärfilm om byn på Sveriges Television. Invånarna satte sig skönt till rätta i tv-sofforna för att njuta av 50 minuter hembygdsromantik. Det var i alla fall vad de flesta trodde. Att filmen skulle lyfta fram kyrkan, de lokala handlarna, naturen och de aktiva idrottsföreningarna. Så blev det inte.

Tittarna fick istället följa Anders Svensson som grillade inomhus och drog psykologiska paralleller mellan bangolf och tillagning av flintastekar, den sjungande mopedisten Holger Nilsson som drömde om hästar som galopperade åt fel håll samt den fokuserade bangolfstjärnan Kjell Fredriksson som var mycket restriktiv med att äta ost kvällen före tävling.

Kritiken lät inte vänta på sig. En del Vinslövsbor var förbannade. Andra skämdes. Det gick till och med rykten om att huspriserna i samhället skulle sjunka på grund av filmen. I oktober 2002, ett år efter att filmen visats i SVT första gången, åkte jag till Vinslöv för att göra ett reportage om hur dokumentären påverkat människorna i byn. 16-årige Mikael Jönsson berättade att han blivit retad av sina klasskompisar på gymnasiet. Optikern Per-Axel Carlsson tyckte att filmen ”målade upp Vinslöv som ett jävla konstigt samhälle” och att den hade satt hans näringsverksamhet i farozonen. Klädförsäljerskan Lena Bladh tyckte att ”det var dumt att skildra byn glyttigt” och att filmen ”gav fel budskap om vårt fina lilla samhälle”. De tre Vinslövsborna ville helst av allt bara glömma dokumentären. Det skulle visa sig bli svårt.

”Plötsligt i Vinslöv” vann Nöjesguidens TV-pris samt nominerades till Prix Italia 2002. Sommaren därpå bildades ”Vinslöv – Plötsligt en förening”, en supporterklubb som idag har drygt 1 600 medlemmar. Det var bland annat föreningens påtryckningar som fick SVT att 2005 släppa ”Plötsligt i Vinslöv” på dvd. Hittills har den sålt i drygt 10 000 exemplar, mer än någon annan SVT-dokumentär. När en ny utgåva av Monopol skulle utformas lät speltillverkaren svenska folket bestämma vilka 22 orter som skulle ersätta de klassiska Stockholmsadresserna. Föreningen inledde ett massivt kampanjarbete och efter en omröstning hösten 2007 stod det klart att Vinslöv hade slagit sig in på spelplanen genom att knipa fjärdeplatsen.

Jag träffar regissören Malin Skjöld utanför Perssons Taverna som blivit en knutpunkt för ”Plötsligt i Vinslöv”-fantaster. På parkbänken utanför restaurangen satt Holger Nilsson och John Albrektsson i den första filmen och pratade om ”naturliga armar” och ”killar som säljer Kvällsposten”. Inne på tavernan hänger filmrelaterade löpsedlar, tidningsurklipp samt t-shirts med Vinslövsmotiv. På ett bord ligger tre gästböcker. På en sida har en skolklass från Lund, som besökte Vinslöv för att gå i karaktärernas fotspår, skrivit sina namn.

Tillsammans med sin 13-åriga dotter Alice har Malin Skjöld kört från sommarstugan i Olseröd till uppväxtbyn Vinslöv för att träffa en barndomsvän ”med många djur” och undersöka en lokal i Hedbergshuset där uppföljaren ska premiärvisas. Nuförtiden är det inte så svårt för henne att komma tillbaka till sitt Heimat. Annat var det 2001 och 2002.

– Det var lite jobbigt att så många var hatiska efter att filmen visats. Men det var också roligt. Reaktionerna tror jag till viss del beror på folks bild av vad dokumentärfilm ska vara. Att den alltid ska berätta om någonting och ha ett syfte. På det sättet var ”Plötsligt i Vinslöv” ovanlig när den kom. Men jag tror inte att det finns så många i Vinslöv som fortfarande är arga på mig, säger Malin Skjöld.

Det var inte bara Vinslövsbor som reagerade på filmen. En del kritiker menade att Malin Skjöld och Jenny Bergman förlöjligade människor från landet som varit helt omedvetna om vilket genomslag filmen skulle få.

– Det har varit mycket sån kritik. En del ser karaktärerna som utvecklingsstörda. Men det får stå för dem som säger det. Jag ser inte karaktärerna så. Man måste tycka om dem man filmar. Det går inte att stå och skratta. Då blir det aldrig någon bra film. Det gäller att vara med människorna och gå in i deras värld, för i alla världar finns någonting, säger Malin Skjöld.

Medregissören Jenny Bergman, som jag når på mobil några dagar senare:

– Det är inte folk på landsbygden som har kritiserat filmen. Det är en kulturell medelklass i storstäderna. Vi har hört argument som handlar om att såna människor som vi skildrar inte ska visas på tv. Men såna människor finns ju överallt, inte bara i Vinslöv. Och varför ska inte de få synas? Jag lägger mig inte i hur folk tittar på filmen. Det jag vet är att jag och Malin har gjort den med hjärta, säger hon.

Eftermiddagssolen är skarp. Malin Skjöld tar upp ett par mörka solglasögon ur sin väska trots att hon ”inte gillar att prata med solglasögon på”.

– Jag har aldrig några politiska baktankar utan spelar bara in scener som jag gillar. Jag vet vilka regler jag har och vad jag inte vill filma, exempelvis när det blir alldeles för privat.

En svettig man i cykelbyxor slår sig ned vid bordet intill vårt. En lastbil kör förbi. Malin Skjöld tuggar på en varmkorv samtidigt som hon försöker beskriva hur hon påverkades av uppmärksamheten och hyllningarna efter debutfilmen.

– Ingen i min familj har någonsin förstått vad jag egentligen håller på med. Det blev folkligt, svårt och jobbigt efter ”Plötsligt i Vinslöv” när så många tyckte om filmen. Jag var ovan vid det. Om inte folk förstår är det enklare att göra sin egen grej. För jag tänker aldrig på publiken, jag bara gör, säger hon och torkar av sina ketchupkladdiga fingrar med en servett.

Men vem är hon egentligen, denna Malin Skjöld? I de artiklar och reportage som skrivits om ”Plötsligt i Vinslöv” framgår det bara att hon vuxit upp i byn. Egentligen vill hon inte att jag ska skriva så mycket om hennes koppling till Vinslöv, orten där hon idag hade kunnat leda ett stort borstimperium om hon spelat sina kort annorlunda.

Malin Skjöld föddes i Stockholm 1962. Hennes mor Britt-Marie Skjöld ledde det anrika familjeföretaget Kronborsten. 1966 flyttade koncernen sitt huvudkontor från Stockholm till Vinslöv där produktionen, på grund av närheten till de skånska bokskogarna, ägde rum. För familjen Skjöld fanns det inga andra alternativ än att flytta efter. Under tonåren började Malin Skjöld att vantrivas.

– Mamma satt med i SAF och var chef. Det var lite jobbigt. Jag kände mig utanför och ville bara vara som alla andra, lite mer arbetarklass, säger hon.

Efter gymnasieåren reste Malin Skjöld runt i Europa. Under en period målade hon turistporträtt i Grekland. I mitten av 80-talet studerade hon på konstskolan Basis i Stockholm, 1991 kom hon in på Dramatiska Institutets radiolinje och 1999 påbörjade hon tv-kursen och gjorde ”Plötsligt i Vinslöv”. Efter debuten har Malin Skjöld fortsatt att skildra människor med ett brinnande, för att inte säga maniskt, intresse för vitt skilda ämnen och företeelser. Till exempel i ”Hela Bilen” med Jenny Bergman, ”Bland annat rosor” och ”Hur långt är det till närmaste björn?”. Ingen av de dokumentärerna har varit i närheten av det genomslag som ”Plötsligt i Vinslöv” fick. Men nu är det kanske dags för en ny publikframgång. Arbetet med uppföljaren som antingen kommer att heta ”Plötsligt igen” eller ”Vinslöv 2” har pågått sedan 2007. Premiärdatumet har skjutits fram flera gånger. Enligt Malin Skjöld handlar det inte om prestationsångest. Snarare att det, precis som vid alla större produktioner, är fler parter inblandade.

– Vi har klippt i flera år. Klippt och klippt och klippt. Nu känns det bra. Men eftersom så många har varit med och bestämt kanske filmen har blivit lite mer, anpassad.

En säkerhetskopia av uppföljaren ligger i en väska som är begravd under diskborstar, kökssvampar och avfallspåsar i bagageluckan på Malin Skjölds vita Golf GL. Vi promenerar till borstföretaget som idag drivs av Malin Skjölds tre halvbröder Peter, Dick och Göran Ahlberg. Peter Ahlberg, som tycker att den första Vinslövsfilmen var fantastisk men som ”hade stängt av tv:n direkt om det inte var Malin som gjort den”, visar oss till ett ledigt konferensrum där vi kan se filmen.

Karaktärerna från ettan är med. Holger Nilsson får besök av sin bror Uno från Singapore. Kjell Fredriksson åker på kryssning i Karibien. Anders Svensson försöker hitta kärleken på Spray date. Dessutom dyker journalisterna upp. Speciellt en reporter återkommer i flera scener. Bertil Nilsson. Han med sommarstugan.

Idag har han tagit sig tid att komma till Vinslöv för att träffa mig trots att han ska skriva om en realskoleklass som återförenas, ett torg som ska rustas upp och ett kommunfullmäktigemöte. Bertil Nilsson var först skeptisk till att medverka i filmen men valde ändå att ställa upp när Malin Skjöld ringde och berättade att Holgers papegoja hade försvunnit.

– Jag bryr mig inte ifall folk kommer att skratta åt mig. Jag är en enkel person från landet som passar bra i Vinslövsmiljö. Några kolleger på tidningen har frågat mig varför jag medvetet vill framstå som en byfåne bland en massa papegojmän. Men har man gett sig in i leken får man leken tåla.

Vinslövstvåan blir Bertil Nilssons debut i filmsammanhang. Lantbrukarsonen från Farstorp har dock viss scenvana. Genom åren har han spelat i lokalrevyer, varit speaker vid orienteringstävlingar och undervisat på juristprogrammet vid Lunds universitet.

– Hade jag varit 20 eller 40 skulle jag nog inte hoppat på det här. Men eftersom jag är över 60 och ganska prestigelös tycker jag att man får bjuda lite på sig själv. Humorlösa människor är rätt tråkiga.

Bertil Nilsson kan inte stanna så länge. Plikten, i form av två tomma Östra Göinge-sidor, kallar. Även Malin Skjöld är lite stressad för att inte komma för sent till sin barndomskompis, ”hon med djuren”.

I skuggan vid Vinslövs bangolfklubbs utebanor sitter tre män på plaststolar. På det vitmålade träbordet framför dem ligger ett cigarettpaket, en vinkelhake och några träbitar med järnfästen i. Männen planerar att skruva ihop hållare som ska fästas i utebänkarna, hållare som sedan parasoll ska kunna stickas ned i. Men det är ingen brådska. En av männen är den 23-årige klubbmästaren Mikael Jönsson som i oktober 2002 berättade för mig att han blivit retad av sina klasskompisar på grund av sin Vinslövsbörd. Nu har skamkänslorna lagt sig. Under Monopolkampanjen röstade han på hemorten varje dag.

– Både från min privata mejladress och från jobbmejlen, säger han.

Vi kör till torget. Optikern Per-Axel Carlsson, som i reportaget från 2002 tyckte att ”filmen målade upp Vinslöv som ett jävla konstigt samhälle” är kvar. Trots att det är hans födelsedag blir han irriterad när han får höra talas om uppföljaren. Solen reflekteras i de hundratals glasögonen på väggarna. Efter att ha fimpat en cigarett, rättat till sina egna Jaqcues Lemans-bågar och ursäktat sig för att påskpynten fortfarande står kvar i tamburen säger han med allvar i rösten:

– Nu riskerar allt att blomma upp på nytt.

Förlöjligande av Vinslöv och dess invånare är enligt Per-Axel Carlsson vad Malin Skjöld och Jenny Bergman sysslar med. Precis som förra gången vi träffades är Per-Axel Carlsson noggrann med att poängtera att flera av karaktärerna som filmades i ettan faktiskt inte ens bodde i Vinslöv. Trots sin negativa inställning till dokumentären röstade också han på Vinslöv under Monopolkampanjen.

Klädförsäljerskan Lena Bladh som för sju år sedan tyckte att filmen ”skämde ut vårt fina lilla samhälle” jobbar också kvar i Vinslöv. Sist vi talades vid tog hon avstånd från personerna som medverkade i dokumentären men berättar nu att hon faktiskt känner huvudkaraktären Holger sedan gammalt. När de var tonåringar brukade de skjuta mausergevär tillsammans. Lena Bladh, som också röstade i Monopolkampanjen, skäms inte längre för filmen som hon menar både har satt Vinslöv på kartan och varit bra för affärerna.

– För en tid sedan var det ett helt gäng från Simrishamnstrakten som hade hyrt en buss bara för att åka och titta på Vinslöv. Medan killarna satt ute på torget och drack öl var damerna här i affären och fröjdades. Det blev klirr i kassan. Jag ser med spänning fram emot uppföljaren, säger hon.

Text: Johan Joelsson

Bilder: Jonatan Jacobson

 

Bild 095

 

vinslöv11                 vinslöv12

 

vinslöv17

 

Publicerades i Magasinet Filter aug/sep 2009:

IMG_2344                IMG_2347

 

IMG_2351