IMMI

IMMI1

 

På en ö i norra Atlanten sker en upprustning för det fria ordet. Möt poeten och parlamentarikern som kämpar för att förvandla Island till ett informationsparadis för visselblåsare och publicister.

När de gröna lamporna tändes på voteringstavlan i alltingets plenisal den där julidagen 2010 trodde Birgitta Jónsdóttir knappt sina ögon. Det senaste halvårets intensiva research- och lobbyarbete hade burit frukt. Nyheten spred sig som en löpeld i världspressen. Med stöd från samtliga partier hade det isländska parlamentet röstat igenom en radikal avsiktsförklaring – delvis utformad av Wikileaks-medarbetare – som syftade till att göra Island världsledande när det kommer till informationsfrihet. Utkastet heter IMMI (Icelandic Modern Media Initiative) och innehåller tio lagändringar inom fyra departement. I paketet finns en ”ultramodern” offentlighetsprincip, en meddelarfrihetslag för visselblåsare samt förbättringar inom käll- och kommunikationsskyddet. IMMI innehåller också förslag på lagar som är tänkta att reducera förhandsgranskningar av journalistiskt material, skydda internetleverantörer och hindra aktörer från att kunna förtalsstämma publicister. Genom att russinplocka delar av generös tryckfrihetslagstiftning från hela världen – bland annat Sverige, Estland och Belgien – är tanken att Island ska förvandlas till ett informationsparadis för grävjournalister, bloggare och visselblåsare.

För att förstå hur detta djärva utkast till lagförslag kunde få ett sådant stöd måste vi backa bandet till hösten 2008 då Island rubbades i sina grundvalar i samband med finanskrisen. Flera storbanker brakade samman och den isländska kronans värde sjönk med 25 procent. De högt belånade islänningarna drabbades hårt och missnöjet mot bankerna visste inga gränser. Situationen förbättrades inte av att Kaupthing Bank, med stöd från domstol, lyckades sätta munkavle på journalister från statstelevisionen RUV som var i färd med att rapportera om bankens pikanta låneportfölj som läckt till Wikileaks. I den framgick det att banken hade lånat ut stora summor till sina egna chefer. När uppgifterna till slut ändå kom fram kokade demonstranterna på Reykjaviks gator av ilska. En av de allra argaste var poeten och internetaktivisten Birgitta Jónsdóttir. Precis som så många andra hade hon helt tappat förtroendet för politikerna, bankerna och massmedierna vars bevakning av den finansiella utvecklingen hade varit obefintlig. Munkavlehistorien på RUV var, enligt Jónsdóttir, bara toppen på ett isberg av censur och förhandsgranskningar. Men samtidigt som hon skrek ut sin vrede gick det upp för henne att förändringens fönster nu öppnats på glänt. Som hon väntat.

Uppväxten i fiskebyn på den isländska sydkusten hade varit tuff. Hennes politiskt intresserade mor försörjde sig som trubadur och var ofta bortrest på konserter och demonstrationer. När Birgitta Jónsdóttir inte följde med passade hon sin yngre bror eller spenderade tid på biblioteket vars utbud hon snabbt avverkade. Skolan hade kunnat bli en ljuspunkt men Birgitta Jónsdóttir var både ”stor” och ”skum” i de andras ögon. Familjen flyttade till Reykjavik och Birgitta Jónsdóttir började på internatskola. Där kom hon i kontakt med poesin, punken och aktivismen som mildrade hennes känslor av utanförskap. Hon fördjupade sig i skrivandet och fick vid 21 års ålder sin första diktsamling utgiven på Islands största förlag. När de första exemplaren kom från tryckeriet skickade hon genast iväg en bok till en företagsledare som i en tidningsartikel hade förfasat sig över modernistisk poesi i allmänhet och Birgitta Jónsdóttirs dikter i synnerhet. För ett författarstipendium köpte hon något år senare en Macintosh SE som hon började utforska. Tanken på att bli en ”klassisk författare som skriver en bok om året” tråkade ut henne.

Tillbaka till finanskrishösten 2008. Fler och fler anslöt sig till demonstrationerna. På grund av sina regelbundna Tibetprotester utanför Kinas ambassad i Reykjavik blev Birgitta Jónsdóttir snabbt spindeln i nätet för den gräsrotsrörelse för politisk förändring som växte fram. Hon drog upp riktlinjerna för rörelsens visioner om transparens och direktdemokrati. Framgången var ett faktum. Regeringen avsattes och i valet 2009 fick hennes nybildade parti Medborgarrörelsen 7,2 procent av rösterna vilket resulterade i att alltinget för första gången fick en parlamentariker som avslutar sina e-mejl med frasen: ”with rebellious joy.”

En tid efter sitt intåg i alltinget medverkade Birgitta Jónsdóttir som talare vid en konferens i Reykjavik arrangerad av Digital Freedom Society. På plats fanns också Julian Assange från Wikileaks – organisationen som hade publicerat Kaupthing Banks sekretessbelagda låneportfölj. Efter sitt tal fortsatte Birgitta Jónsdóttir att samtala med den ljushyllte australiensaren i den löst sittande kostymen. Det visade sig att han hade en banbrytande idé om att förvandla Island till en fristad för information. Uppfylld av idén skyndade Birgitta Jónsdóttir ut i decembermörkret för att hinna till parlamentets årliga cocktailparty. Frågan var bara hur hon skulle lyckas sälja in den här idén?

Det blev en intensiv vår. Birgitta Jónsdóttir började arbeta för Wikileaks och var bland annat med och producerade den av Chelsea Manning läckta videon som visar hur soldater på en amerikansk militärhelikopter dödar civila och journalister på en gata i Bagdad. Parallellt med arbetet för Wikieaks (en organisation som hon senare lämnade på grund av ”bristande transparens”) jobbade hon vidare med Assanges idé. Tillsammans med oberoende jurister, grävande journalister och Wikileaks-volontärer tröskade hon igenom hundratals tryckfrihetslagar från hela världen. I mitten av februari 2010 lades IMMI-propositionen fram och den 15 juli fick utkastet till lagförslag grönt ljus från de finanskrisdarrande politikerna i alltinget.

– Vi fick alltså igenom en idé om att bygga en säkerhetssköld runt Island, för att använda Star Trek-lingo. Hur man lyckas med det? Jag har ingen aning, säger hon.

Parlamentarikern Birgitta Jónsdóttir – som idag företräder det isländska Piratpartiet – tar emot i välskräddad kappa och rosenblommiga Dr. Martens-kängor. Hon visar oss in i ett lysrörsblekt sammanträdesrum i alltingets hjärta. Vi har kommit till Reykjavik för att undersöka vad som har hänt med det ambitiösa IMMI-paketet. Sedan lagutkastet röstades igenom 2010 har det varit rätt tyst i media. Den ursprungliga tidsplanen har spruckit flera gånger.

– Det finns flera orsaker. Under tiden vi har arbetat med IMMI har två inblandade departement slagits ihop till ett dysfunktionellt. Sen har det funnits en genomgripande brist på förståelse för hur brådskande det här verkligen är, säger Birgitta Jónsdóttir.

Därmed inte sagt att projektet har varit resultatlöst. IMMI-paketets kronjuvel – Islands nya källskyddslag – har gått igenom. Birgitta Jónsdóttir berättar att den skrivits utifrån den belgiska och förmodligen är ”den starkaste i världen.” Dessutom har delar av offentlighetsprincipen stärkts samtidigt som en lag om ökad transparens kring ägandestrukturer inom medieföretag fått grönt ljus.

– Men innan vi har alla IMMI-lagarna på plats kan vi inte säga att vi lever i en fungerande demokrati. Vi måste skapa legala vägar så att information kan nå allmänheten, annars riskerar vi att begå samma misstag som vi gjorde 2008, säger hon.

Trots att bara en bråkdel av IMMI-lagarna har gått igenom har Birgitta Jónsdóttirs tro på IMMI inte försvagats sedan 2010. Tvärtom. Hon berättar om tre lagar som hon hoppas ska klubbas igenom inom kort: en som är tänkt att skydda visselblåsare, en som ska ge publicister ett starkare skydd mot förtalsprocesser samt en lag som ska förhindra att medier, efter hot om stämning, tvingas radera artiklar från sina arkiv på webben.

– Den nya regeringen har kungjort att arbetet med IMMI ska fortskrida under de kommande två åren, säger Birgitta Jónsdóttir.

Ryktet om IMMI har fått genomslag runt om i världen. EU-parlamentet har antagit en resolution om att stötta arbetet med IMMI. Pressfrihetssvaga Ecuador har, enligt Jónsdóttir, ironiskt nog också börjat snegla på lagförslagen.

– När vi väl har fått igenom IMMI-paketet är min förhoppning att andra länder i världen ska göra en copy/paste! Det finns ingen copyright på IMMI, säger hon.

När den amerikanske visselblåsaren Edward Snowden, som läckte uppgifter om NSA:s massövervakning, letade efter en tillflyktsort var hans förstahandsval Island. Birgitta Jónsdóttir var i kontakt med Edward Snowden och försökte få den isländska regeringen att erbjuda honom medborgarskap.

– Det finns ingen enskild individ som har gjort större nytta än Edward Snowden. När jag i morse protesterade när läraren i min sons klass tyckte att alla barn borde skaffa Facebook så förstod de andra föräldrarna för en gångs skull vad min kritik bottnade i, säger hon.

Vilken betydelse kan IMMI-lagstiftningen få för Island som nation? En som borde veta är grävjournalisten Kristinn Hrafnsson. Han var en av reportrarna som belades med munkavle av domstol när han var i färd med att rapportera om Kaupthing Banks skabrösa låneportfölj. Hrafnsson är inte längre anställd vid den statliga televisionen. Istället arbetar han som talesperson för Wikileaks. Den reslige mannen i mörk yllekavaj och några knappt synbara sår på kinderna efter morgonrakningen anländer i taxi till vårt möte på ett café i centrala Reykjavik. Kristinn Hrafnsson har följt arbetet med IMMI sedan starten och har stora förhoppningar på vad lagpaketet – när och om det går igenom – kan få för konsekvenser för det inhemska medieklimatet samt för press- och yttrandefriheten globalt.

– Genom IMMI skickar vi en signal till världen om att vi tror på vår förmåga att förändra samhället på ett schysst och demokratiskt sätt. IMMI visar också behovet av ett paradigmskifte när det kommer till synen på information, säger han.

Kristinn Hrafnsson ser även ekonomiska möjligheter för den tilltufsade nationen:

– Utvecklas Island till en fristad för information så är det ju en oerhörd affär. Att inte se den möjligheten är extremt kortsiktigt, säger han.

När vi träffar Kristinn Hrafnsson är han precis hemkommen från London. Där har han besökt Julian Assange som sedan sommaren 2012 för en vegeterande tillvaro på Ecuadors ambassad för att undvika att bli utlämnad till Sverige där polis vill förhöra honom som misstänkt i en sexbrottsutredning – ett förhör som australiensaren befarar kan vara första steget mot en slutgiltig utlämning till en rättsprocess i USA. Det vore så klart demoraliserande för organisationen att erkänna att Wikileaks-grundaren och IMMI-idékläckaren drabbats av latinamerikansk lappsjuka; Hrafnsson berättar att Julian Assange är på ”hyfsat gott humör och nynnar poplåtar från 80-talet.”

– Vad som kommer att hända med Assange? Jag tror att han kommer att dö i hög ålder på en liten gård i Australien. Skämt åsido. Jag tror att vi relativt snart kommer att få se en diplomatisk lösning, säger han.

Kristinn Hrafnsson anpassar sin röststyrka till det övriga ljudet i lokalen. Med vaksam blick granskar han de gäster som passerar vårt bord. Företräder man Wikileaks gäller det att vara på sin vakt. Fienderna är mäktiga. Innan vi skiljs åt lämnar han över ett visitkort för att jag ska kunna skicka över citaten. På baksidan klottrar han även ned sin privata mejladress.

– Använd inte Wikileaks-adressen, mejlen tar fem minuter att avkryptera, säger han.

Tillbaka till alltinget och Birgitta Jónsdóttir. Mörka moln har dragit in över Reykjavik. Vi kör till kusten för att ta porträttbilder. Birgitta Jónsdóttir får något mörkt i blicken när jag frågar henne om elektronisk övervakning alltid behöver vara av ondo, exempelvis när det kommer till att avslöja planer på terrorism. Hennes resonemang som följer handlar om att de stater som är mest aktiva i att övervaka sina medborgare säljer mest vapen och är delaktiga i flest krig. Hon fortsätter med en utläggning om faran i att vara beredd att göra avkall på basala behov, som integritet, för att kunna leva i en absolut ”säker” värld. I januari 2011 fick hon via Twitter reda på att en amerikansk domstol hade begärt ut, och senare även fått tillgång till, hela hennes Twitter-konto.

– FBI bröt sig in i mitt hem och snokade i mina brev. De gick igenom min journal, mina gamla kärleksbrev och mina sopor. Eftersom de gick in genom min internetdörr så hittade de mer än vad de gjort om de tagit sig in i mitt fysiska hem.

Hon fortsätter med en utläggning om faran i att göra avkall på basala behov, som integritet, för att kunna leva i en absolut ”säker” värld.

Intervjutiden är slut. Vi kör upp utanför alltingets entré där det råder parkeringsförbud – ”ni kan vara lugna, de skulle aldrig göra något när de ser att jag sitter i bilen.” Politikern Birgitta Jónsdóttir ska snart springa in i parlamentet och ta en dusch. Hennes eget badrum behöver renoveras och de isländska rörmokarna är fullbokade. Jag frågar vad hon tror om Islands framtid när det kommer till yttrande- och pressfrihet. Kommer Island att förvandlas till ett Silicon Valley för motståndskraftiga medieentreprenörer? Eller håller förändringens fönster, i takt med att nationen repar sig efter finanskrisen, på att stängas för den här gången? Birgitta Jónsdóttir drar sina fingrar genom håret och sitter tyst ett tag. Medan de tunga Atlantdropparna tilltar i styrka mot bilens tak berättar hon om den brittiske författaren Aldous Huxleys dystopiska science fiction-roman ”Du sköna nya värld” från 1931.

– Vet du vad ön i boken heter, dit fritänkarna och dissidenterna skickas? säger hon innan hon försvinner ut i regnet.

Text: Johan Joelsson

Bilder: Jonatan Jacobson

 

IMMI6

 

IMMI5

 

IMMI18

 

IMMI23

 

IMMI20

 

IMMI8                 IMMI3-2

 

IMMI15

 

 

IMMI9

 

IMMI22                  IMMI11

 

IMMI27

 

Publicerades i Magasin Ping nr 6 2013:

1                2

 

3                4

 

5                6