Budskap till framtiden

15

 

Pyramider? Prästerskap? Platinaetsade safirdiskar? Det science fiction-arkeologiska arbetet med hur man ska informera framtiden om slutförvarets kärnavfall har inletts. Frågan är bara vilka kommunikationsverktyg som kommer att fungera om 100 000 år.

I en underjordisk anläggning – cirka 40 meter under oxrulladtallrikarna i personalmatsalen Claberian på SKB:s mellanlager för använt kärnbränsle, Clab, i Oskarshamn – står arkeologiprofessorn Cornelius Holtorf och arkeologidocenten Anders Högberg i skyddsrockar och knähöga plastmockasiner. Bredvid dem levererar den headsetförsedde SKB-informatören Roland Johansson teknisk fakta i radiosportreportertempo. Luften är klibbig i den simhallsliknande bunkern som invigdes av Birgitta Dahl dagen efter att Sovjet bekräftat uppgifterna om Tjernobylkatastrofen 1986. Cornelius Holtorf och Anders Högberg lyssnar observant, hela tiden övervakade av en uniformerad väktare. För att se bassängens botten, där de mörka kassetterna med 5 492 ton högradioaktivt kärnavfall ligger, behöver man luta sig lite lätt över räcket. Cornelius Holtorf håller handen på hjälmen.

– Det här är framtidens kulturarv; en mycket speciell form av kulturarv, säger han.

Men vad gör egentligen de båda arkeologiforskarna från Linnéuniversitetet här i kärnbränsleförvaringsindustrins högteknologiska hjärta? Några dagar efter Fukoshimaolyckan i mars 2011 skickade SKB (Svensk Kärnbränslehantering AB) in sin ansökan om att få bygga det svenska slutförvaret för använt kärnbränsle. I korta drag går planen ut på att stoppa in 12 000 ton kärnavfall i 6 000 kopparkapslar som sedan ska grävas ned på 500 meters djup i urberget under Forsmark. Om allt – den juridiska processen är monstruös – går som SKB vill ska slutförvaret vara fyllt och igenbommat runt år 2075. När kärnavfallet väl är på plats i backen är det tänkt att folk och fä ska hålla sig borta därifrån så länge det kontaminerade materialet utgör en hälsorisk, närmare bestämt i 100 000 år. Det är här arkeologerna kommer in i bilden. I det nyligen sjösatta projektet ”Ett hundra tusen år fram och bakåt i tiden – arkeologi möter kärnbränsleförvaring” ska Cornelius Holtorf och Anders Högberg fördjupa sig i framtidsaspekter av kommunikation om kärnavfallsförvaringsplatser. Genom att ”undersöka använt kärnbränsle inom ramarna för en kulturarvsdiskurs” ska humanioraherrarnas forskning kunna användas i det komplexa arbetet med att fatta adekvata beslut kring hur man ska informera framtidens människor – om de ens kommer att vara av arten homo sapiens – om de underjordiska farorna i Forsmark.

Det var Cornelius Holtorf – som gärna läser science fiction och beskriver sig själv som en ”arkeolog ointresserad av hur det var i det förflutna” – som kläckte idén till forskningsprojektet. Efter att ha besökt SKB:s försöksanläggning Äspölaboratoriet som turist en het sommardag 2009 tillsammans med sin son Tom väcktes hans nyfikenhet på hur SKB arbetar med frågor som rör kunskapsbevarande. Den sommarvikarierande guiden hade inga svar att ge. Men efter ett par möten ordnade av universitetets samverkansavdelning lyckades Cornelius Holtorf komma i kontakt med rätt personer inom företaget. Något som ledde fram till det treåriga forskningsprojektet som till stora delar finansieras av SKB. I Europa pågår flera liknande informationsprojekt. Längst har man kommit i Frankrike där en tvärvetenskaplig forskargrupp på Andra (den franska motsvarigheten till SKB) bland annat har tagit fram en platinaetsad safirdisk med textbudskap som går att läsa med lupp eller mikroskop. Artefakten, som presenterades vid en internationell konferens i Dublin tidigare i år, har rönt stor uppmärksamhet i forskarvärlden. Bland annat på grund av dess livslängd på cirka en miljon år. Cornelius Holtorf och Anders Högberg tycker att den moderna Rosettastenen av safir är ett intressant försök att materialisera framtiden.

– Men idén förutsätter att framtidens människor inte bara förstår det skrivna språket utan även kontexten och de tekniska begrepp som det refereras till, säger Anders Högberg.

– Mycket kan hända på 100 000 år. Framtida generationer kanske utvecklar en teknik som kan oskadliggöra kärnavfall, eller till och med uppfinner ett botemedel mot strålning, säger Cornelius Holtorf.

Att ta fram krispiga kommunikationsverktyg med en livslängd på 100 000 år kan framstå som ett omöjligt uppdrag. Men uppgiften är nödvändig. Även om ”gräva-ned-och-glömma”-argument då och då har framförts, även från forskarhåll, går det inte att sticka huvudet i sanden. Eftersom avfallet är ett resultat av vår energiförsörjning behöver vår generation ta hand om det och hitta metoder att informera framtiden, menar arkeologerna. Trots kärnenergins 75-åriga historia är diskussionen om kunskapsbevarande relativt ny. I samband med att den amerikanska regeringen började planera ett slutförvar för använt kärnbränsle i början av 1980-talet kopplades den ungersk-amerikanske semiotikern Thomas Sebeok in. I sin rapport ”Communication measures to bridge ten millennia” lanserade Sebeok den radikala idén på ett folkloristiskt atomprästerskap bestående av fysiker, antropologer och semiotiker vars enda uppgift skulle vara att hålla kunskapen vid liv, för att på så sätt kunna informera framtiden om farorna med kärnavfallet. Cornelius Holtorf tycker att visionen är ”vacker men problematisk.”

– Vad ger man upp om man skapar ett hemligt sällskap som kontrollerar den typen av information? Vi är ett demokratiskt samhälle, säger han.

Vårt samtal leder in på andra förslag som kommit upp i den internationella debatten. Ämnet är kittlande. Internetartiklar lockar till mängder av mer eller mindre genomtänkta kommentarer. Att forma landskapet på ett avskräckande sätt eller att uppföra monument är idéer som luftats. För drygt 4 000 år sedan byggde man pyramider i Egypten för att skrämma bort inkräktare. Det gick sådär. Efter bara några generationer plundrades de spektakulära byggnadsverken.

– Gravarna i pyramiderna var ju också tänkta för evigheten, säger Cornelius Holtorf och ler.

Det brukar sägas att tre generationer är den koppling som människan har i tid. Utan hjälp från skriftliga källor förvandlas sedan information till berättelser och traditioner som efter fem-sex generationer blir till myter. Det finns forskare som propagerar för att man redan idag borde försöka skapa ritualer som bär historien om det nedgrävda kärnavfallet vidare genom tid.

– Monument hade kunnat vara en nod för att hålla den berättelsen levande, säger Anders Högberg.

Arkiven kommer att spela en viktig roll, tror Cornelius Holtorf och Anders Högberg. Men det gäller att tänka långsiktigt och fundera på vilken typ av information som kan vara till nytta i ett mångtusenårigt perspektiv. Arkiven som upprättades i samband med utbyggnaden av kärnkraften på 1950- och 1960-talet har i många fall visat sig vara undermåliga. Man sparade allt. Det innebär att det krävs ett omfattande arbete bara för att få en översikt av vad det är som har bevarats. Det gäller att vara extremt selektiv. Insikten om samtidens tillräcklighet i nuet men otillräcklighet i framtiden är viktig att förstå, menar Anders Högberg. För om 200 år har vi förmodligen inga kärnkraftverk på jorden, kanske inte ens om 30 år. Ett sparat papper i ett arkiv kommer med största sannolikhet inte att förstås av någon om 100 000 år när kärnenergin har förvandlats till en mikroskopisk parentes i historien.

– Därför måste det finnas något annat arkiverat som vägleder. Det kan vara en exotisk artefakt, säger Anders Högberg.

Att redan i det här stadiet ge förslag på konkreta hands on-lösningar är varken Cornelius Holtorf eller Anders Högberg särskilt intresserade av. De betonar istället vikten av att ”presentera ämnet brett” för att få igång en debatt som i sin tur kan generera en mångfacetterad informationsstrategi.

– Har man stopp i vasken ordnar man det med propplösare. Det här är en helt annan typ av problem, säger Anders Högberg.

Han fortsätter:

– Skulle man idag lägga fram förslag på en definitiv lösning är det en sak vi med säkerhet vet: om hundra år kommer den garanterat att vara fel. Beslut om hur kommunikationen med framtiden ska ske måste få ta tid.

Under vår rundvandring i underjorden passerar vi slussar och tjocka portar. Överallt syns den propellerliknande symbolen för radioaktivitet. Tre svarta tårtbitar och en rund svart ring på gul botten. Skulle symboler kunna användas i arbetet med att informera framtiden om kärnavfallets faror? Dödskallar, korslagda benknotor eller reptiler kanske? Det finns kognitionsforskare som menar att människan är rädd för ormar på grund av en miljontals år gammal reflex i hjärnan. Skulle det vara så innebär det att det finns inbyggda faktorer som inte enbart är kulturspecifika.

– Det är mycket svårt att jobba med någon form av gemensamma symboler. Kulturen är där direkt och blörrar till det, säger Anders Högberg.

För cirka 100 000 år sedan började grupper av homo sapiens så sakteliga att röra sig från Afrika till andra kontinenter. Tidsperspektiven är svindlande. Kommunikationsverktygen om det nedgrävda kärnavfallet ska fungera ända fram till år 102 075 efter Kristus. Är det inte bara spekulationer som forskarna ägnar sig åt?

– Det ordet passar inte. Frågeställningen har en framtidsdimension, men det handlar inte om att spekulera i vad som kommer att hända på jorden om 100 000 år, säger Cornelius Holtorf med eftertryck.

Efter att ha tagit oss upp till markplan med hjälp av en spegelklädd hiss undersöks vi noggrant i solariumsliknande apparater. Ingen av oss bär på någon lös kontamination. Informatören Roland Johansson visar upp dosimetern som vi burit med oss. Han vill att fotograf Jonatan Jacobson ska ta en bild av dess display.

– 00,00, säger Roland Johansson.

Med oss på vårt studiebesök är även Sofie Tunbrant från SKB. Hon leder paraplyprojektet ”Informationsbevarande efter förslutning av kärnbränsleförvaret” som består av egna forskningsuppdrag samt deltagande i det internationella projektet ”Preservation of records, knowledge and memory across generations.” Det arbetet ska mynna ut i en övergripande rapport om vilka idéer kring kunskapsbevarande som finns i de respektive kärnkraftsproducerande länderna.

– En tanke är att vi ska bevara information om varandras slutförvar. Men vi måste samtidigt vara restriktiva med upplysningar om var vi grävt ned det använda kärnbränslet med tanke på att det kan användas till vapen, säger Sofie Tunbrant.

Den täta morgondimman har lättat. Utanför Clab står fyra polisbilar parkerade. Inne på området rör sig fordon från räddningstjänsten. Efter terrordåden i USA har skalskyddet på det centrala mellanlagret förstärkts avsevärt. Vi tar plats i foajén där vi ska få se en informationsfilm. Medan tekniken strular berättar Sofie Tunbrant om en tävling som SKB utlyste runt 2006-2007. Den gick ut på att ungdomar fick skicka in sina förslag på hur varningsskyltar vid ett slutförvar kunde utformas. SKB fick in mängder av förslag. Tre vinnare korades och belönades med en resa till Stonehenge. Anders Högberg och Cornelius Holtorf blir nyfikna och frågar om underlaget och resten av de inskickade bidragen finns kvar.

– Jag vet inte. Jag frågade nyligen efter dem men det verkar som om de har kommit bort, säger Sofie Tunbrant.

Text: Johan Joelsson

Bild: Jonatan Jacobson

Fotnot: Sedan reportaget gjordes har SKB lokaliserat samtliga tävlingsbidrag. ”De hade inte kommit bort, dock finns de bara ’analogt’ – papper i en pärm”, skriver Sofie Tunbrant i ett mejl.

 

1

 

3

 

7

 

10

 

12

 

21

 

16

 

27                 20

 

11

 

Publicerades i Magasin Ping nr 3 2012:

1                2

 

3                4

 

5                6