Interstellärt samtal

2

 

I 50 år har människan sökt kontakt med utomjordiska civilisationer. Trots att svaren lyst med sin frånvaro fortsätter vi att basunera ut vår existens i kosmos. Men är det verkligen en god idé?

Vid ett bord på institutionen för kulturvetenskaper i Lund sitter en man i ljusbrun manchesterkavaj och tecknar. På A5-arket växer en kommunikationsmodell fram i blått bläck. Den inbegriper Tellus, en jordliknande planet i ett annat solsystem, ett referensobjekt och laserstrålar. Teckningen ger vid en första anblick ett rätt anspråkslöst intryck. Men ingenting kunde vara mer fel. Om allt går den ritande idéhistorikern David Dunérs väg kommer hans teori att ligga till grund för Tellus kommunikationsarbete när – och i allra högsta grad om – vi någon gång får korn på en utomjordisk civilisation. Dunér är en av få forskare i Sverige som fördjupat sig i interstellär kommunikation. Det är en tvärvetenskaplig disciplin som bland annat behandlar frågor om hur vi ska förstå och konstruera meddelanden vid en eventuell kontakt med utomjordingar.

– Problemets kärna är hur vi ska lyckas kommunicera med en civilisation som vi inte delar någonting med. Kommunikationens grund är ju att vi har något gemensamt, exempelvis kultur, säger David Dunér.

Frågan har länge gäckat Tellus tänkare. Redan på 1800-talet föreslog en matematiker att man skulle ”teckna” Pythagoras sats i Sibirien genom att hugga ner stora skogsarealer. En annan radikal idé var att gräva cirkelformade diken som när de fylldes med brandfarlig vätska och antändes borde göra både marsianer och måninvånare uppmärksamma på vår existens. De första seriösa försöken inom interstellär kommunikation skedde 1960 då den amerikanske astronomen Frank Drake startade Ozma-projektet som gick ut på att i stor skala pejla radiovågor från rymden. I samma veva myntades termen SETI (Search for extraterrestrial intelligence). Man brukar dela in begreppet i två kategorier. Passiv SETI innebär att man, likt Drake, bara ”lyssnar”, till exempel genom att pejla radiovågor i hopp om att hitta betydelsebärarande signaler. Aktiv SETI – som kan beskrivas som envägskommunikationens Rolls Royce – går ut på att man sänder egna meddelanden rakt ut i mörkret. Det första initiativet inom aktiv SETI togs redan 1962 då Sovjetunionen, i samband med ett test av en ny radaranläggning, skickade ut morsekod med orden ”MIR”, ”SSSR” och ”Lenin” i riktning mot Venus. Andra exempel på aktiv SETI är sonderna Pioneer 10 och 11 som skickades upp av Nasa 1972 och 1973. På deras höljen: etsade bilder av vårt solsystem, väteatomen och ett vinkande, naket, heterosexuellt par. 1974 skickades det så kallade Arecibo-meddelandet ut i rymden från en bas i Puerto Rico. Det innehöll 1 679 bitar (ettor och nollor) som illustrerar vårt solsystem, molekylstrukturer och siffrorna 1-10. Tre år senare skickade Nasa ut sonderna Voyager 1 och 2. Ombord fanns grammofonskivor av guldöverdragen koppar med hälsningsfraser på 55 språk, klassisk musik samt karakteristiska Tellusljud i form av åskknallar, traktormuller och hyenevrål. Trots den höga ambitionsnivån har återkopplingen varit påver. Det enda intressanta som har registrerats är en drygt 70 sekunder lång radiosignal från stjärnbilden Skytten som plockades upp av en SETI-parabol 1977. Signalen verkade dock inte innehålla något meddelande och kunde därför inte heller kopplas till någon eventuell civilisation.

Trots den kompakta tystnaden valde den Lidingöbördige Swedenborgexperten David Dunér att kasta sig ut i den intergalaktiska kommunikationsdjungeln 2009 när han fick nys om att European Space Agency, ESA, efterlyste nya perspektiv på rymdprogrammet. David Dunér, som tidigare studerat astronomi, läste in sig på ämnet och häpnade över enögdheten som historiskt präglat den interstellära kommunikationsforskningen.

– Ingen hade tittat på all den forskning som gjorts inom språk, kognition och humaniora. Historiskt har man mest skickat ut naturvetenskapliga formler och mattetal som knappt ens människor kunnat dechiffrera, säger David Dunér.

Stärkt av den internationella uppmärksamheten som hans debattinlägg väckte började David Dunér att skissa på en egen kommunikationsmodell. Året därpå blev han inbjuden till ett seminarium i Houston anordnat av Nasa och det Kalifornienbaserade SETI-institutet som sedan 80-talet varit drivande i sökandet efter utomjordiskt liv. Där fick den svenske idéhistorikern presentera sina teorier för några av SETI-forskningens galjonsfigurer.

– Istället för att skapa interstellära meddelanden som är universella och oberoende av tid och rum – en metod som varit gängse historiskt – bygger min teori på att man gör precis tvärtom, säger David Dunér.

Genom att göra meddelandet konkret och rikta det mot en planet i en beboelig zon hoppas David Dunér och SETI-institutet, som tagit honom under sina vingar, på jackpot. Lite förenklat handlar Dunérs teori om att hitta en lämplig jordliknande planet med ett så kallat referensobjekt, exempelvis en måne, i sitt närområde. Genom att rikta en laserstråle mot referensobjektet så ser den eventuella civilisationen att någon pekar. Som svar kan civilisationen också peka på objektet för att ge sig till känna. Därefter kan vi, enligt Dunér, börja kommunicera.

– Det handlar om att skapa interaktion genom så kallad joint attention. Det är precis så barn lär sig språk: att mamman eller pappan säger ’titta’ varpå barnet och föräldern riktar uppmärksamheten mot samma föremål, säger David Dunér.

Men att aktivt söka kontakt med utomjordiska civilisationer är en infekterad fråga som delat SETI-forskarna i två läger. I konfliktens epicenter står en frifräsande astronom vid namn Alexander Zaitsev. Han har i sin roll som forskare vid ryska Institute of Radio-engineering and Electronics haft tillgång till ett kraftfullt radioteleskop i Ukraina. Detta har han använt för att skicka ut information i rymden – allt ifrån faktaspäckade meddelanden till bilder av flaggor och slagdängor av ungerska rockband. Den typen av sändningar har skapat irritation. Den amerikanske diplomaten och författaren Michael Michaud – som var med och skrev det första SETI-protokollet om hur mänskligheten bör agera vid en intergalaktisk kontakt – lämnade för några år sedan en SETI-arbetsgrupp i protest mot oviljan att diskutera riskerna med aktiv SETI.

– Många betraktar aktiv SETI som en exotisk fråga. Men tänk om det finns utomjordiska civilisationer som kan spåra våra signaler? Mötet med en överlägsen teknologi kan snabbt utvecklas från förundran till katastrof, säger Michael Michaud.

En vanlig inställning bland förespråkarna av aktiv SETI är att om utomjordiska civilisationer är så högtstående att de har utvecklat teknik för att ta emot och avkoda våra meddelanden så borde de vara altruistiska. Något Michaud ifrågasätter:

– Det finns så klart inte några verifierbara bevis, det enda vi kan titta på är mänskligt beteende som fortfarande inkluderar mördande intolerans, säger han.

En annan kritiker till hur frågan kring aktiv SETI hanteras är forskaren och science fiction-författaren David Brin. Han menar att den första kontakten – oavsett om den varit mellan människor eller djur – historiskt har varit ”dödlig för den part som varit minst förberedd.” Brin efterlyser internationella diskussioner om etik och riskanalys.

Aktiv SETI är ett laddat ämne och på senare år har inga större projekt genomförts. Men inom kort kommer en satsning, om än i lekfull och PR-betonad anda, att äga rum. På nära håll.

Ett par kilometer norr om Jukkasjärvi stapplar ett par renar omkring i diket bredvid den snöklädda körbanan. På håll ser vi parabolantennerna på SSC:s anläggning Esrange Space Center. Det är härifrån som den svenske astronauten Christer Fuglesang ska skicka ut meddelanden från svenska skolbarn i universum. Projektet heter Prata med rymden och drivs av den svenska ateiströrelsens flaggskepp Fri tanke förlag som även ger ut Christer Fuglesangs barnböcker. Projektets mål är att ”skapa dialog och reflektion kring viktig vetenskap.” Mannen som ska omvandla de hundratals frågorna – till exempel ”Gillar ni pannkakor?”, ”Finns det hästar i rymden?” och ”Har jorden någon gång haft kläder på sig?” – till radiovågor heter Johan Lundquist och arbetar som systemingenjör på SSC. Den här vinterförmiddagen står han och huttrar vid foten av den parabolantenn som kommer att användas i sändningen.

– Att frågorna skulle generera svar är väldigt osannolikt. Men å andra sidan vet man inte vilka oanade höjder informationssökandet har nått i andra civilisationer, säger Johan Lundquist.

Projektets upphovsman Christer Fuglesang befinner sig ”på landet” när jag når honom via fast telefoni. Den folkkäre rymdfararen talar sig varm om projektets pedagogiska dimensioner och ser inget problematiskt i att enskilda personer skickar ut radiovågor i universum för att få kontakt.

– Det är så liten chans att det blir någonting, säger Christer Fuglesang.

David Brin, som också ser de pedagogiska och välmenande inslagen i projekt som Prata med rymden, delar inte Christer Fuglesangs avslappnade inställning:

– I det här fallet är oddsen att något går snett, som i förlängningen kan skada oss, väldigt små. Men riskerna existerar och de har inte varit föremål för expertgranskning eller allmän diskussion. Och det tycker jag är fel, säger David Brin.

Tillbaka till arbetsrummet på institutionen i Lund. David Dunér – som har svårt att se att vi skulle bli ”uppätna av utomjordingar vid en eventuell kontakt” – menar att privatpersoner på jorden ska ha rätt att fritt skicka egna meddelanden.

– Vi kan inte sitta där på våra isolerade kammare. Någon måste börja prata! I princip tycker jag bara det är bra med så många röster som möjligt, säger han.

Men om vi skulle få in en signal från en utomjordisk civilisation menar David Dunér att vi bör tänka efter innan vi svarar. Om man exempelvis skulle skönja tecken på miljöförstöring på de kontaktsökande främlingarnas planet är Dunér tveksam till att vi ska gå vidare:

– Det kan tyda på att de inte har lyckats skapa ett hållbart samhälle och nått upp till en högre altruistisk nivå.

David Dunér är färdig med sin teckning. Utanför fönstret kastar gatlyktorna ett blekt sken över några gråbruna snöhögar i institutionens trädgård. David Dunér tror att vi kommer att få se fler satsningar på aktiv SETI de närmaste åren. Men han hoppas att dessa kommer att bli mer jordnära. Istället för att – som i Voyager-projektet – skryta med vår civilisations högtstående musik, magnifika byggnadsverk, glada barn och bedårande solnedgångar menar han att vi måste våga berätta om de sociala, ekonomiska och miljörelaterade problem vi brottas med. Allt för att ge en så rättvis bild som möjligt av hur det är att leva på Tellus år 2013.

– Vad vi borde göra är att streama hela internet rakt ut i rymden. Genom att avslöja alla våra brister och mest underliggande perversioner så visar vi vilka vi är, säger han.

Kommer vi någonsin att få kontakt med en utomjordisk civilisation och börja kommunicera?

– Vi måste ta oss i kragen för att klara av de kriser som vår civilisation står inför. Gör vi det och lyckas överleva i några tusen år till så är det faktiskt möjligt att vi en dag får ett meddelande, säger David Dunér.

Text: Johan Joelsson

Bilder: Jonatan Jacobson

 

18

 

21

 

5

 

24                11

 

22

 

13

 

7

 

4

 

23

 

Publicerades bland annat i Magasin Ping nr 1 2013:

1                2

 

3                4

 

5                6