Inuti vulkanen

vulkan1

 

Sugen på att utforska en sovande vulkan från insidan? HBL åkte till Island för att uppleva färgprakten och stillheten i en intakt magmakammare 120 meter under jord.

Hisskorgen skakar till. Jag kontrollerar så att skyddshjälmen och säkerhetsselen verkligen sitter som de ska. Det vore en underdrift att säga att det suger i magen när man tittar ner mot den steniga bottnen. Det gör mer ont.

Vi är långsamt på väg ner i den sovande vulkanen Thrihnukagigur (Tretopparskratern) som hade sitt sista, eller kanske snarare senaste, utbrott för drygt 4 000 år sedan. Det har inte varit helt enkelt att ta sig hit. Efter att ha åkt buss till en skidanläggning 20 kilometer utanför Reykjavik har vi fått vandra i en dryg timme över leriga lavafält under ledning av en fysiskt och verbalt spänstig ciceron vid namn Maria Pálsdóttir. Med vana steg har hon tagit oss över gyttjefyllda sänkor och djupa raviner i det storslagna landskapet. Men nu är vi äntligen framme på jordens enda plats där man som turist kan utforska en intakt magmakammare på nära håll. Det kan vi tacka den äventyrslystne islänningen Arní B Stefánsson för. Det var han som 1974 – som första person någonsin – tog sig ner i vulkanen, enbart utrustad med fackla, mc-hjälm och rep. Det är i alla fall så han och företaget som arrangerar vulkanturen berättar historien. Väl nere i vulkanen blev Stefánsson besviken, åtminstone initialt. Först när han återvände med bättre belysning en andra gång såg han den färgsprakande prakten. Där och då föddes idén om vulkanturism. Men det skulle krävas många års förberedelser. Först våren 2012 fick de första små turistgrupperna chans att besöka attraktionen.

Hissen slår mot vulkanens botten. Vi går ur. Vattendroppar faller mot min skyddshjälm när jag klättrar omkring på de hala stenblocken i vulkanens hjärta. De råa väggarna, som smälte under det senaste utbrottet, lyser i starka nyanser av svavelgult, rött och orange. Det enda som lever här nere är små bakterier som växer i klungor på väggarna. Förutom surret från generatorn som driver den portabla hissen är det knäpptyst. Mobiltelefonen har för länge sedan förlorat täckningen. Strålkastare skapar skuggspel på de råa bergväggarna. Känslan av naturens storslagenhet är påtaglig i den katedralliknande salen. På det stora hela känner man sig ganska liten. Plötsligt bryts tystnaden av ett klirrande ljud. En amerikansk turist har tappat några isländska mynt. Sekunden senare börjar en estnisk besökare sjunga ledmotivet till ”Lejonkungen”. Akustiken är, oberoende av låtval, storslagen, på gränsen till sakral. Lite avsides klättrar en man i vit hjälm och gul jacka omkring på klippblocken tätt följd av ett tyskt tv-team. Det är Arní B Stefánsson som upptäckte vulkanens säregna innandöme. Med entusiasm berättar han om sina framtidsplaner som bland annat innefattar balkonger på bergväggarna och bättre vandringsleder till vulkanen.

– Genom åren har jag utvecklat starka band till vulkanen. Jag känner att det har blivit mitt uppdrag att ta hand om den. Ibland kan jag nästan känna mig som en slav under vulkanen, säger han.

Efter en halvtimme i den tektoniska tystnaden är det dags att återvända till dagsljuset. I små grupper hissas vi långsamt upp. Det sticker i ögonen när vi från vulkanens topp ser solen igen. Vid vulkanens fot springer en tam fjällrävsunge omkring och tigger kex. I en barack puttrar en kastrull med lammsoppa. Maten är välgörande inför promenaden tillbaka till civilisationen. När vi kliver på bussen som ska ta oss tillbaka till Reykjavik ser vi de tre vulkantopparna avteckna sig som svarta koner mot den klarblåa himlen. Jag håller tummarna för att den slumrande skönheten inte vaknar än på ett tag.

Text: Johan Joelsson

Bilder: Jonatan Jacobson

 

vulkan2

 

vulkan3

 

vulkan5                         vulkan4

 

vulkan6

 

vulkan7

 

vulkan10                 vulkan9

 

vulkan8

 

vulkan11