Kärnkraftstursim

2

 

Varje sommar strömmar turister till det stängda kärnkraftverket i Barsebäck för att uppleva de spöklika industrimiljöerna. Informatören Maria Taranger är ciceron på rundturerna. Sedan reaktor 2 togs ur drift har hennes jobb förändrats radikalt.

– När ni kommer in får ni inte snusa, äta eller pussas. Lös kontamination är lätt att tvätta av, det är värre om man får in något i kroppen.

Maria Taranger, informationsansvarig på Barsebäck Kraft, bär vit rock, knähöga skoskydd och en mikrofonutrustad hjälm. De tretton personerna i besöksgruppen lyssnar uppmärksamt till hennes instruktioner, några märkbart tagna av stundens allvar. Den rakryggade skyddsvakten Ivo Lavric håller ett vakande öga på varje steg vi tar. Trots att det är fem år sedan det skånska kärnkraftverket producerade sin sista kilowattimme elektricitet är säkerhetsrutinerna fortfarande rigorösa. När besökarna legitimerat sig, fått på sig skyddskläder och passerat en larmbåge som mäter radioaktivitet öppnas till slut dörren som leder in till reaktor 2.

Maria Taranger kom till Barsebäck Kraft i augusti 2001. Den Växjöbördiga kulturvetaren – som tidigare mest arbetat med information kring drogprevention och trafiksäkerhet – fick direkt sätta sig i skolbänken. Det nya jobbet krävde djup specialistkunskap.

– Jag fick intern utbildning och pluggade mycket. Alla passar nog inte att jobba på ett kärnkraftverk. Men jag är teknikintresserad och älskar strålskydd, säger hon.

Som en av sex anställda på informationsavdelningen fick Maria Taranger ta hand om besöksverksamheten, driva olika webbprojekt, vara redaktör för intranätet samt skriva för personaltidningen. Det var en turbulent tid på kärnkraftverket. 1999 hade reaktor 1 stängts. De anställda på ”tvåan” kämpade för att behålla framtidstron. Men 2004 kom beskedet som många fruktat: Den 31 maj året därpå släcktes reaktor 2 efter en energipolitisk uppgörelse mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet.

– Det var en jobbig tid. Många förlorade jobbet. Vi på informationsavdelningen fick stötta mycket internt. Nedläggningsbeslutet påverkade oss alla, säger Maria Taranger.

Idag är hon ensam kvar på informationsavdelningen. Arbetet har förändrats drastiskt sedan stängningen.

– Tidigare gällde det att sakligt berätta om ett kärnkraftverk i drift. Nu är vårt fokus mer de boende i närområdet. Många som kommer hit är Barsebäcksbor som vill veta vad som ska hända nu, säger hon.

Sedan stängningen arbetar Barsebäck Kraft med service, underhåll och planering inför rivningen. I väntan på grävskoporna har företaget även försökt hitta meningsfulla sidonischer. Bland annat driver man ett vandrarhem, ett företagshotell och en skola för anställda vid landets övriga kärnkraftverk. 2008 öppnade ett påkostat informationscenter och förra året började företaget med guidade sommarrundvandringar för allmänheten.

– Jag känner inte till något annat kärnkraftverk som kan visa upp så mycket av sin anläggning som vi gör, säger Maria Taranger.

Det är en hisnande upplevelse att få träda in i den tidigare så slutna miljön. Vi åker upp till den tionde våningen och betraktar reaktorbassängen som tömts på vatten. Maria Taranger tar oss sedan vidare till turbinhallen och kondensorkällarens råa och monumentala ödslighet.

– Röster har höjts för att kulturminnesmärka kärnkraftverket, men det kommer inte att bli aktuellt på grund av det lagstadgade rivningsbeslutet, berättar hon.

I juni fattade riksdagen ett beslut som möjliggör byggen av nya reaktorer på de kärnkraftverk som idag är i drift. För varje reaktor som bommas igen får en ny uppföras. Beslutet föregicks av politiska diskussioner. Men jämfört med den högljudda och infekterade debatten under 70- och 80-talet passerade riksdagsbeslutet ändå rätt obemärkt förbi. Enligt Maria Taranger är kärnkraftsfrågan inte lika kontroversiell idag. Själv har hon aldrig mött något ideologiskt baserat förakt.

– Det var värre för mina informatörskolleger före mig. De berättade inte gärna för folk att de var anställda på ett kärnkraftverk. De sa att de jobbade med energi, säger hon.

Rivningen av kärnkraftverket kan inledas tidigast 2020. Då går även Barsebäck Kraft i graven. Att arbeta för sin personliga avveckling är inget som bekymrar Maria Taranger.

– Det ligger så långt fram i tiden. Och flera stora projekt är på gång i Lund, exempelvis ESS. De kanske kan behöva lite förstärkning, säger hon.

Varje år kommer omkring 4 500 besökare till Barsebäcksverket. Hur ser då den typiska kärnkraftsturisten ut? Enligt Maria Taranger kan allt ifrån nyfikna Barsebäcksbor till skolklasser, företag, fotografer, nyazeeländska lantbrukare och tyska installationskonstnärer dyka upp. En av deltagarna på vår tur är DIK-medlemmen och logopedstudenten Ingrid Thulin som besöker kärnkraftverket tillsammans med sin pojkvän Henrik Olander.

Vi är intresserade av naturvetenskap och kraftverk. Vi har nyligen varit och tittat på det amerikanska vattenkraftverket Hooverdammen. Och förra sommaren åkte vi till Tjernobyl, säger Ingrid Thulin.

Innan vi passerar larmbågarna och lämnar kärnkraftverkets kontrollerade område gör Maria Taranger en extra becquerelkontroll av mitt anteckningsblock och fotograf Jonatan Jacobsons kamera. Apparaterna knastrar.

– Om det är farligt att vara här? Det är inte farligare än vilket betonghus som helst, säger Maria Taranger och ler.

Parkeringsplatsen utanför kärnkraftverket ligger öde. De döda reaktorerna tornar upp sig mot den klarblå himlen likt ett kubistiskt konstverk. Julisolen bränner. Högtrycket har gett Maria Taranger problem. En älg som sökt sig ut i Öresunds vatten i jakt på svalka har lyckats simma in på kärnkraftverkets skyddsområde där den nu har gömt sig i vegetationen.

– På den här arbetsplatsen kan verkligen allt hända, säger Maria Taranger.

Text: Johan Joelsson

Bilder: Jonatan Jacobson

 

P1080303

 

4

 

6

 

7

 

8                  9

 

10

 

11                  14

 

16