Konsthärvan i München

Gurlitt1

 

Cornelius Gurlitt – son till Hitlers konsthandlare – gömde 1 280 verk av bland andra Chagall, Matisse och Picasso i sin vanvårdade Münchenlägenhet. En insatsstyrka av konstexperter utreder nu vilka objekt som härstammar från nazisternas plundringar.

Septembermörkret låg kompakt över alplandskapet när expresståget från Zürich dundrade fram mot sin slutdestination München. I närheten av den sydtyska staden Lindau slogs plötsligt dörrarna till kupén upp. Ett par tulltjänstemän klev in och blickade ut över passagerarna. En välklädd herre med vitt hårsvall fångade omedelbart deras uppmärksamhet. Det rådde inga tvivel om att det var samme man som tidigare samma dag rest med tåget i motsatt riktning. Eftersom flödet av svarta pengar över gränsen är stort fattade tullarna misstanke och bad om att få se mannens pass. Den ålderstigne resenären, som uppträdde allt mer nervöst, hette Cornelius Gurlitt och var österrikare. Han uppgav att han var bosatt i München, arbetade som konsthandlare och hade varit på affärsresa i Schweiz för att besöka ett galleri. På frågan om han hade några större summor kontanter på sig svarade mannen nekande. Men när tulltjänstemännen kroppsvisiterade honom på tågets toalett hittade de ett kuvert med 9 000 euro i en av hans rockfickor. Eftersom summan inte var tillräckligt stor för att betraktas som illegal lät de mannen fortsätta sin resa, men flaggade honom för ytterligare utredning. När den lokala skattemyndigheten började nysta i fallet hösten 2010 visade det sig att Cornelius Gurlitt inte var skriven i Tyskland. Det fanns inte ett spår av honom i några register. Han saknade sjukförsäkring, pension, bankkort och hade aldrig betalat skatt i Tyskland. Vid djupare efterforskningar visade det sig att Cornelius Gurlitt bar på en mörk familjehemlighet. Han var son till Hildebrand Gurlitt – en av Adolf Hitlers privata konsthandlare. Hildebrand Gurlitt hade under 30- och 40-talet ansvar för att införskaffa konst till det planerade Führermuseet i Linz samt att sälja beslagtagen modernistisk konst från tyska museer för att få in pengar till den nazistiska krigsapparaten. De uppgifterna – i kombination med att Cornelius Gurlitt under utredningens gång sålde en Max Beckmann-målning för åtta miljoner kronor på ett auktionshus i Köln – fick åklagaren att misstänka omfattande skattebrott. I september 2011 utfärdades order om husrannsakan. Men av någon anledning dröjde det till februari 2012 innan polis gick in i Cornelius Gurlitts lägenhet i den fashionabla Münchenstadsdelen Schwabing. I röran bland utgångna konservburkar och gamla juiceförpackningar hittades 1 280 målningar, teckningar och grafiska blad av bland andra Picasso, Chagall, Matisse, Renoir, Liebermann och Klee.

Någon vecka efter fyndet ringde telefonen på konsthistorikern Meike Hoffmanns kontor på Freie Universität i Berlin. Samtalet kom från åklagaren som bad henne att under konfidentiella former undersöka verken i den nyligen upptäckta samlingen. Ironiskt nog hade Meike Hoffmann precis påbörjat arbetet med en bok om Hildebrand Gurlitt och var väl insatt i konstmogulens liv. Till en början arbetade Meike Hoffmann enbart med fotografier av de beslagtagna verken, men fick efter ett tag möjlighet att jobba i den hemliga depå där konstskatten förvarades.

– Det var fantastiskt. Jag hade ju inte direkt varit med om något liknande tidigare, säger Meike Hoffmann när vi ses på ett ödsligt café vid Potsdamer Platz i Berlin.

Under ett år arbetade Meike Hoffmann i lönndom med Gurlitt-samlingen vid sidan om sin ordinarie tjänst som koordinator för forskningsprojektet Entartete Kunst (urartad konst) – ett begrepp som nazisterna använde för att beskriva modernistisk konst som inte var önskvärd i Tredje riket. Under året lyckades hon identifiera cirka 500 verk ur Gurlitt-samlingen som kunde kategoriseras som just entartete Kunst. Att en del av dessa verk plundrats från tyska museer föreföll mycket sannolikt. När Meike Hoffmann var klar fick hon i uppdrag att undersöka vilka verk i samlingen som stulits från judiska privatpersoner, konstnärer och konstsamlare under 30- och 40-talet – totalt konfiskerade nazisterna omkring 650 000 konstverk. Meike Hoffmann fortsatte sitt arbete under strikt konfidentiella former. Men det skulle visa sig att hon satt på en tickande bomb. I november 2013 – drygt tre år efter visitationen på expresståget – avslöjade den tyska tidskriften Focus storyn om ”nazikonstskatten med ett värde på en miljard euro”. Nyheten spreds som en löpeld över världen. Judiska organisationer och privatpersoner hörde av sig och ville få tillbaka stulna konstverk och krävde att hela samlingen skulle offentliggöras för att underlätta för fordringsägarna. Vissa hänvisade också till Washingtonprinciperna – ett dokument som undertecknats av 44 stater och som består av elva riktlinjer angående möjligheterna att återbörda nazistulen konst till de ursprungliga ägarna eller deras arvingar. Samtidigt inleddes ett juridiskt rävspel mellan myndigheterna och Cornelius Gurlitt som inte ville lämna ifrån sig konsten utan hänvisade till den 30-åriga preskriptionstiden som passerats med råge. Till slut nåddes en överenskommelse som innebar att Cornelius Gurlitt under ett år skulle låta konstexperter undersöka målningarnas ursprung för att fastslå vilka av verken som var att betrakta som nazistiskt stöldgods. Denna ”rövarkonst” förband sig Cornelius Gurlitt att återlämna. I utbyte ville Gurlitt behålla de verk som kommit till hans faders ägo på ett rättmätigt sätt. Samtidigt riktades hård kritik mot de tyska delstatsmyndigheterna för att de mörkat den pikanta historien. Nu gällde det att agera resolut för att kunna gå vidare med hedern någorlunda i behåll. Juristen och kulturtopptjänstekvinnan Ingeborg Berggreen-Merkel fick det ansvarsfyllda uppdraget att sätta samman en specialstyrka av internationella konstvetare för att gå till botten med verkens ursprung och ägarförhållanden, dess så kallade proveniens.

– Det som stals från förintelsens offer vill vi hjälpa arvingarna att få tillbaka. Vi försöker att göra vårt arbete så snabbt som möjligt utan att tumma på noggrannheten, säger hon.

Det är en solig förmiddag när vi träffar Ingeborg Berggreen-Merkel i den tyska regeringens press- och informationscenter i Berlin. Man kan nästan se på hennes kroppsspråk att hon är en jagad kvinna. Advokater, världspress, privatpersoner och organisationer ligger på, dygnet runt. De förväntar sig snabba resultat. Något som Ingeborg Berggreen-Merkel har svårt att ge:

– Det krävs nio månader att föda ett barn. Man kan inte anklaga en mor för att vara icke-framgångsrik för att barnet inte kommer ut efter tre månader, säger hon torrt.

Sedan specialstyrkan, där även Meike Hoffmann ingår, träffades för första gången i februari 2014 har cirka 450 misstänkt stulna verk ur samlingen börjat kartläggas. Till sin hjälp har de 14 medlemmarna i Berggreen-Merkels team ett nätverk av hemliga proveniensforskare runt om i världen. Arbetet är både komplext och komplicerat. Ingeborg Berggreen-Merkel beskriver det som ”att lägga ett pussel där alla ledtrådar måste undersökas”. Ofta ställs forskarna inför tomt ekande tidsglapp kring ägarförhållandena i konstverkens historia – luckor som måste fyllas för att med säkerhet kunna fastställa huruvida verket är att betrakta som nazistiskt stöldgods eller inte. Den viktigaste källan för Meike Hoffmann och de andra proveniensforskarna är arkiv och databaser i bland annat USA, Tyskland, Frankrike och Israel. Men i sitt detektivarbete har de även tillgång till Hildebrand Gurlitts register, anteckningsböcker och korrespondens. Eftersom Meike Hoffmann är expert på Hildebrand Gurlitts biografi kan hon dirigera sina kolleger till arkiv på platser där Hildebrand Gurlitt var verksam – arkiv som kan tänkas innehålla viktig information om enskilda målningar. Specialstyrkan har sitt högkvarter i en hemlig IT-central där all data förvaras. De fysiska konstverken befinner sig i en depå någonstans på tyskt territorium där de bevakas dygnet runt. Enligt det kontrakt som upprättades mellan Cornelius Gurlitt och myndigheterna har Berggreen-Merkels team fram till den 31 december 2014 på sig att undersöka samtliga konstverk. Specialstyrkan har kritiserats för att hanteringen går för långsamt. Beskyllningar har även riktats mot de tyska myndigheterna för att det dröjde så länge innan specialstyrkan överhuvudtaget bildades. En av kritikerna är Charlotte Knobloch, ordförande för den judiska församlingen i München. Det är en klar höstdag när vi träffar henne på församlingens lummiga takterrass med utsikt över Münchens takåsar. Det är bara några veckor sedan kriget mellan Israel och Palestina tog slut och den antijudiska stämningen är påtaglig på flera håll i Europa – Charlotte Knobloch har tre beväpnade livvakter vid sin sida. Hon beskriver delstatsmyndigheternas initiala agerande i Gurlitt-härvan som både ”amatörmässigt” och ”oansvarigt”.

– Om det visar sig att värdefull tid har gått till spillo skulle det vara en skandal. Jag förstår att det finns ett behov av diskretion, men jag vill ha en trovärdig förklaring till varför allmänheten och de judiska församlingarna informerades så sent, säger hon.

Charlotte Knobloch vet ännu inte om det finns några fordringsägare bland hennes cirka 10 000 medlemmar – hittills har det inkommit 300 brev från privatpersoner som gör anspråk på enskilda verk ur Gurlitt-samlingen. Vad Charlotte Knobloch däremot vet är att historien rört upp starka känslor i den judiska gemenskapen i München.

– Minnena av förföljelsen kommer upp. Hur det var att gradvis bli berövad sina medborgerliga rättigheter och uteslutas ur samhället för att sedan fördrivas eller kollektivt dömas till döden, säger hon.

I maj 2014 tog konsthärvan en helt ny vändning. Då avled Cornelius Gurlitt vid 81 års ålder i samband med en omfattande hjärtoperation. När hans testamente öppnades visade det sig att han ville att Kunstmuseum Bern skulle få ärva hela hans samling. Beslutet kom som en blixt från klar himmel och pressen började spekulera i om detta gjordes som en hämndaktion mot de tyska myndigheterna. Även det schweiziska konstmuseet blev uppenbart tagna på sängen och gick ut med ett ambivalent pressmeddelande: ”Vi är förvånade och glada, men kan samtidigt inte dölja att detta magnifika arv för med sig en betydande börda av ansvar och en uppsjö av frågor av de svåraste och mest känsliga slag när det kommer till juridik och etik”. Museet har ännu inte tagit ställning i sakfrågan: ”Så länge Kunstmuseum Berns styrelse inte fattat beslut huruvida man ska acceptera eller avstå kan vi inte kommunicera”, skriver museets kommunikatör i ett kortfattat mejl till Ping. Ett slutgiltigt besked väntas tidigast i slutet av november 2014. Hur troligt är det då att alla stulna konstverk i Gurlitt-samlingen kommer att återbördas till sina rättmätiga ägare? Charlotte Knobloch är tveksam:

– Realisten i mig säger att det är mycket osannolikt.

Bara några kilometer från Judiska församlingen ligger funkishuset i Schwabing där Cornelius Gurlitt levde ensam tillsammans med sin konstskatt. Vi blir insläppta i ett grannhus och kan från loftgången se rakt in i den övergivna lägenheten på femte våningen. Lägenheten är fortfarande möblerad. Men väggarna är kala.

– Cornelius Gurlitt spenderade merparten av sitt liv i den där lägenheten och gick bara ut på natten. Han brydde sig egentligen inte om andra människor utan levde bara för sina tavlor, säger Ingeborg Berggreen-Merkel.

Efter tillslaget mot lägenheten i München uppdagades det att Cornelius Gurlitt ägde ytterligare en fastighet i utkanten av österrikiska Salzburg. Vi stannar hyrbilen i det välbärgade villaområdet och betraktar huset. Trädgården är övervuxen med sly. Putsen har flagnat. Fönstren är försedda med galler och på fasaden sitter en varningsskylt. Här hittades 238 verk av bland andra Monet, Renoir, Picasso och Munch. Dessa verks proveniens utreds nu av österrikiska myndigheter. Våningen i München och rucklet i Salzburg placerar obarmhärtigt sökarljuset på Tysklands fasansfulla närhistoria. Men också på landets bristande förmåga att efter andra världskriget gå till botten med de utstuderade konststölder som begicks av nazisterna. Charlotte Knobloch beskriver avsaknaden av lagar kring återlämning av exproprierad konst som ett ” otillfredsställande kaptiel” och hoppas nu på kraftfulla åtgärder. Hon får medhåll av Ingeborg Berggreen-Merkel som menar att Gurlitt-härvan är en ”Big Bang” som kommer att lägga grunden för en ny era av proveniensmedvetenhet. Och kanske kan historien om den besudlade konstskatten leda till just det. Tyska myndigheter arbetar nu med ett lagförslag, känt som Lex Gurlitt, som är tänkt att upphäva den 30-åriga preskriptionstiden för viss typ av stulen egendom. Dessutom har regeringen beslutat att grunda ett självständigt center med uppdrag att undersöka proveniensen för konstverk i tyska museisamlingar. Vilket ansvar har då myndigheterna för att utreda verken i Gurlitt-samlingen? Svaret från Ingeborg Berggreen-Merkel kommer snabbt:

– Det är en fråga som hänger ihop med vårt förflutna och de vedervärdiga brotten naziregimen begick. Vi har ingen juridisk skyldighet att utreda en privatpersons ägodelar. Men som jag ser det har vi ett moraliskt ansvar.

Text: Johan Joelsson

Bilder: Jonatan Jacobson

 

Gurlitt2

 

Gurlitt3

 

Gurlitt4

 

Gurlitt5

 

Gurlitt6                 Gurlitt6-2

 

Gurlitt8

 

Gurlitt7                 Gurlitt9

 

Gurlitt11