Laddade besöksmål

1

 

En svartbyggd skulptur och en fejdgenererande fornlämning. De kontroversiella turistmagneterna Nimis och Ales stenar kräver både pragmatism och krumbuktande när det kommer till kommunalt kommunikationsarbete.

Plötsligt stelnar Anneli Sjöborgs leende. Chefen för Höganäs kultur- och fritidsförvaltning – klädd i svart trenchcoat, axelväska med texten ”less is more” och vita Converseskor – balanserar på två stenblock och blickar ut över havet.

– Vi måste ha gått fel!

Efter att under en timme ha vandrat, klättrat och hasat oss ned för de branta klippsluttningarna i Kullabergs naturreservat befinner vi oss i närheten av Lars Vilks skulpturer Nimis och Arx. Men bara i närheten. Eftersom kommunen inte har tillstånd att sätta upp skyltar i reservatet är det lätt att irra bort sig. Trots att man har med sig Höganäs vältränade kulturboss som ciceron.

Efter att ha varit nära drunkningsdöden började Lars Vilks bygga Nimis en molnig, men varm julidag 1980 som en hämnd på havet. Först två år senare upptäcktes skulpturen. Det blev startskottet för en juridisk katt- och råttalek mellan Vilks, Länsstyrelsen och markägaren: Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen. Rättegångarna har genom åren avlöst varandra. Trots att Nimis är ett svartbygge mitt i det jungfruliga reservatet står den än idag – på grund av intrikata ägarstrukturer och juridiska återvändsgränder – kvar på stranden som ett myrstacksliknande monument över ett skadeskjutet Myndighetssverige.

Konstnären är nöjd.

Lars Vilks beskriver triumfatoriskt den processuella grundtanken som genomsyrar verket och som går ut på att de byråkratiska turerna i form av rättegångar, överklaganden och vitesförelägganden blir delar av det amöbaliknande verket.

Kommunen är nöjd.

Nimis är ett av de främsta besöksmålen i Höganäs. Varje år lockar Vilks skapelse mellan 30 000 och 50 000 turister. Något som gynnar kommunen i form av klirrande skattekronor.

Men ända sedan starten har det funnits motståndare, även från kommunalt håll. Politiker har tagit till brösttoner i pressen och kulturnämnden har hotat med helikopterburen bortforsling. Enligt Lars Vilks drev Höganäs länge en motvillig informationslinje som yttrade sig i ”ett hemligt papper under disk på turistbyrån” som bara plockades fram när besökare uttryckligen frågade efter Nimis. Men i takt med att folket började strömma till blev kommunens hållning mer tolerant. Lite yrvaket insåg de styrande att det gick att dra marknadsföringsmässig nytta av skulpturerna. På turistmässan i Göteborg 2004 anlitades Lars Vilks – som inte minns om han fick någon ersättning eller inte – för att i Höganäs monter snickra ett mini-Nimis i syfte att marknadsföra kommunen.

– Det fanns en period när vi inte kunde erkänna Nimis. Men sedan tio år har vi inte smusslat. Jag är både glad och stolt att marknadsföra Höganäs med hjälp av Nimis, säger Anneli Sjöborg.

Men samtidigt som kommunen började exploatera den PR-mässiga guldgruvan visade det sig – föga förvånande med tanke på Nimis juridiska status – att flera av de glimrande schakten var minerade. En som reagerade på Höganäs skälmska ömhetsbetygelser mot Vilks och ivern att promota sig med hjälp av skulpturerna var den miljöpartistiske lokalpolitikern Lasse Unger från Mölle. 2004 skrev han en motion i vilken han krävde att bilder på skulpturerna togs bort från kommunsponsrade turistbroschyrer och att Höganäs införde en policy så att man inte marknadsförde sig med hjälp av ”kriminell konst.” Lasse Unger tyckte att kommunens beteende var stötande. Något han fortfarande anser, berättar han på telefon: ”I slutänden handlar det bara om pengar.” Unger var dock relativt ensam. Motionen röstades ned med klar majoritet, 31-8, och beslutet formulerades på kristallklar kanslisvenska: ”Kommunfullmäktige har alltså beslutat att avslå motionen med hänvisning till att Nimis är ett av de mest kända turistmålen i kommunen och att kommunen inom turismverksamheten inte har anledning att ta ställning till lagligheten utan måste kunna svara på turisternas frågor.” Anneli Sjöborg ler när jag läser upp den gamla formuleringen.

– Det är lätt för mig att ducka. Juridiken hamnar inte på oss. Det vore heller inte ett gott värdskap om vi inte hade svarat på turisternas frågor, så det väljer vi att göra, säger hon.

Och mer därtill. På kommunens hemsida går att läsa: ”Nimis – missa inte Lars Vilks fantastiska konstverk!” I turistbroschyrerna ägnas Nimis, Arx och Ladonien – den mikronation som Vilks utropat i naturreservatet – rejält med plats. Det är inte bara Lasse Unger som är kritisk till kommunens marknadsförings- och kommunikationsarbete kring skulpturerna. Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsens ordförande Åge Lundström kommenterar frågan kortfattat: ”Jag tycker att det är lite märkligt, så har jag inte sagt för mycket.”

Anneli Sjöborg bekymras inte nämnvärt av kritiken utan betonar istället Höganäs goda relationer med Krapperupsstiftelsen samt kommunens respektfullhet mot den konstnärliga friheten. Men att det rent krasst också handlar om viktiga intäkter gör hon ingen hemlighet av. Att omfamna den konstnärliga friheten brukar vara en tämligen oladdad handling i Sverige. Men i Vilks fall är det lite annorlunda. Det framgår när vi en tid senare ledsagas av en bredaxlad och beväpnad livvakt när vi besöker konstnären i hans gulmålade eternitvilla för att bläddra i hans 46 pärmar med välsorterade tidningsklipp om skulpturerna. Även om det lär dröja innan vi får se något Nimis- eller rondellhundsmuseum i Höganäs berättar Anneli Sjöborg att det i dagsläget inte finns några kommunala strategier för att i varumärkessyfte tona ned kopplingen Höganäs-Vilks.

– Lars är verkligen en bygdens son, säger Anneli Sjöborg samtidigt som hon kryssar mellan uppstickande rötter på den lövskogsskuggiga stigen.

”Bygdens son” är förmodligen inget epitet Ystads kommun använder internt för att beskriva Bob G Lind. Den skånske privatforskaren och arkeoastronomen är en av aktörerna i det informationskrig som sedan slutet av 90-talet rasat kring Sveriges mest besökta fornlämning, Ales stenar vid Kåseberga på Österlen. Riksantikvarieämbetet har under många år hävdat att de 59 stenarna, som står uppställda i en oval formation med utsikt över Östersjön och Bornholm, är en skeppssättning från järnåldern, 600-1000 e Kr – något som så sent som i våras slogs fast av RAÄ-arkeologen Bengt Söderberg i en rapport. Lind å sin sida menar att stenarna är en solkalender och ett avancerat solur från sen bronsålder, cirka 785 f Kr. Meningsskiljaktigheter är vardagsmat i forskarvärlden, men den här schismen är ingen skrivbordskontrovers. Tonläget har stundtals varit uppskruvat vid stenarna där Ystads kommun, privata entreprenörer och Bob G Lind sommartid bedriver guidade turer. Under en period ansåg sig kommunen vara tvungen att hyra in väktare för att kunna genomföra sina guidningar. I februari 2011 friades Lind i Ystads tingsrätt efter att ha stått åtalad för att ha ofredat en av kommunens guider. Lind i sin tur menar att kommunen gör allt som står i dess makt för att tysta honom.

– Även om jag och Bob G Lind inte har fredagsmys tillsammans så hoppas jag ändå att vi framöver ska kunna jobba på lika villkor.

Orden kommer från Ystads turismstrateg Marie Holmström. Vi slår oss ned i turistbyråns svala fikarum där hon bjuder på kaffe i muggar med slogantexten: ”Ja, i Ystad!” Holmström kan turerna kring stenarna på sina fem fingrar; hon har vittnat i rättegången, fört dialog med Lind via privatforskarens kommunikationsombud och dragit upp riktlinjerna för de kommunala guidningar som sedan 2007 hålls i Kåseberga. Att fornlämningen, som varje år besöks av cirka 750 000 personer, är en monetär vinstlott är inget Holmström sticker under stol med. Men helt oproblematisk är den inte när det kommer till marknadsförings- och kommunikationsarbete. Hon menar att det är viktigt att inte fastna i olika teorier när det kommer till vilken bild av Ales stenar som kommunen vill kommunicera. Istället handlar det om att lyfta fram helheten: det pittoreska fiskeläget och den storslagna naturen.

– Även om stenarna inte funnits hade platsen varit lika fantastisk, säger hon.

Den information som Ystads kommun har om fornlämningen på skyltarna i Kåseberga och i broschyrerna är baserad på Riksantikvarieämbetets teorier. Linds solkalendertolkning nämns inte. De fyra kommunguiderna som arbetar i Kåseberga sommartid har fått direktiv om att inte gå in på teorier överhuvudtaget. Guiderna ska istället fokusera på platsen och mer handfast fakta om fornlämningen, till exempel: längd, bredd, antal stenar, typ av sten, etc. Att strategin skulle vara ett utslag av konflikträdsla motsätter sig Marie Holmström:

– Guidningarna är 30-40 minuter. Det är max för vad man som besökare orkar med. Håller man på längre så tröttnar besökarna och blir kaffesugna, hungriga eller behöver gå på toaletten, säger hon.

Det finns nog ingen som anklagar Ystads kommun och Bob G Lind för att vara i PR-maskopi med varandra. Men uppståndelsen har genererat massiv medietäckning. Kan det arkeologiska debaclet ha bidragit till ett ökat intresse? Holmström vill inte tro det:

– När jag ser skräckrubrikerna blir jag egocentrisk och tänker på näringen. Jag tror inte att barnfamiljer blir så sugna på att åka till en krigshärd. Svarta rubriker är inget man vill ha i sin destination, säger hon.

Men.

– Till vissa delar är det så klart bra. Ju fler gånger Kåseberga syns i tryckt media desto bättre eftersom namnet fastnar i folks medvetande och på sikt blir intatuerat på ögat.

En ljum havsbris river i kommunguiden Göran Göranssons fleecetröja med texten ”Kåseberga och Ales stenar.” Turistbåten från Ystad har precis lagt till vid kajen i Kåseberga hamn och besökarna hoppar av. Göran Göransson rättar till sina glasögon och välkomnar gruppen varpå han snabbt klargör att han inte kommer att fastna i teorier under turen. ”Eftersom man inte vet till hundra procent vad stenarna är för något kan fantasin flöda, det kan leda till konflikter.” Efter en initierad redogörelse om fiskebyns historia börjar vandringen upp mot stenarna. Vi stannar en stund vid informationstavlorna. Bredvid de två officiella – som har Riksantikvarieämbetet, Länsstyrelsen och Ystads kommun som avsändare – står Bob G Linds gula skyltar som presenterar solkalenderteorin. De är tre till antalet. För att även få plats med de teoretiska kopplingarna mellan Ales stenar och Stonehenge har Lind även satt upp en extraskylt på baksidan. ”Copyright” och ”empirisk fakta” står det längst ned. Nästan alla besökare läser på Linds skyltar.

– Ja, på dem förklaras solkalenderteorin närmare. Men, tiden går och det är inte min sak att gå in på detaljer. Vi går vidare så hinner vi med mer, säger Göran Göransson.

Uppe på åsen informerar han om stenarnas antal och storlek. Han går också, efter att ha fått frågan, kort in på de olika teorier som finns, även solkalenderteorin. Guidningen avslutas med att han reciterar Anders Österlings dikt Ales stenar.

”Där kusten stupar mellan hav och himmel har Ale rest ett jätteskepp av stenar, skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel med blockens mörka stillhet sig förenar, en saga lagd i lönn vid brus av Östersjön, som ensam vet, vad minnesmärket menar.”

Turistgruppen skingras. Jag fortsätter att prata med Göran Göransson som successivt blir mer öppenhjärtig. Han berättar att kontroverserna kring stenarna har påverkat hans arbete och till viss del lagt sordin på den glädje han vanligtvis känner för att tala inför människor. Trots direktiven uppifrån försöker han i möjligaste mån informera lite om de teorier som finns, ibland även Linds teori. Överlag tycker Göran Göransson att både kommunen, Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet borde ha varit tydligare, kraftfullare och satt ned foten tidigare. Han välkomnar fler arkeologiska undersökningar för att räta ut de frågetecken som utgör grogrund för konflikten.

Enligt sin hemsida ska även Bob G Lind ha en guidad tur denna dag. Men han syns inte till. När jag senare når honom på telefon berättar han att han låg på intensiven efter att ha snubblat i ett kaninhål och slagit upp en gammal whiplashskada från tiden han var pilot för Greenpeace och var med om en olycka som enligt honom kan ha varit ”ett sabotage.” Han tycker att Ystads kommuns kommunikationsarbete kring Ales stenar är katastrofalt. Att lyfta fram platsen istället för att fördjupa sig i teorier är, enligt Lind, ”rena dravlet” eftersom det är funktionen som folk är intresserade av.

– Kommunen schabblar bort vår största kulturklenod genom att fixera sig vid Riksantikvarieämbetets information som är gammal skåpmat. Ystads kommun borde skämmas, skämmas, skämmas, säger han.

Det är inte bara kommunen som hamnar i Linds skottglugg. Den rapport från RAÄ som kom i våras och slog fast att Ales stenar härstammar från järnåldern anmälde Lind till JO för forskningsfusk. Och den tidigare så tvärsäkra myndigheten verkar faktiskt darra lite på manschetten. I alla fall när det kommer till den något svävande informationen om Ales stenar som finns på RAÄ:s hemsida: ”Skeppsformade stensättningar som denna brukar antingen dateras till brons- eller järnålder.” RAÄ-arkeologen Bengt Söderberg, som skrev rapporten, bekräftar att myndigheten har blivit avsevärt försiktigare eftersom det inte finns någon datering som är helt hundraprocentig.

– Det leder till att Riksantikvarieämbetet krumbuktar sig genom att inte tydligt vilja ta ställning och att kommunen idkar självcensur, säger Bengt Söderberg.

Han får medhåll av kommunguiden Göran Göransson:

– Ingen vill ta i skiten eftersom det är jobbigt. Istället väljer myndigheterna att överlämna eländet till oss som är här. Kommunen vill att vi ska ligga lågt och lägga locket på. Det blir en ond cirkel som bara går vidare, säger han.

Tillbaka till naturreservatet på Kullaberg. Vi har gått bort oss i den majestätiska bokskogen. Men efter att ha rådfrågat en joggande kvinna med sydtysk brytning hittar vi till slut de gulmålade stenarna som leder till skulpturen. Anneli Sjöborg verkar tycka att situationen är lite genant. Hon är dessutom stressad. Vi pratar om vad som kommer att hända 2030 när verket Nimis, enligt konstnären, ska avslutas.

– Även om Nimis rivs kommer det att vara värt att marknadsföra i ytterligare tio år, säger hon.

Och efter ytterligare tio år?

– Då finns Nimis i historieböckerna. Från kommunens sida hoppas vi att Nimis ska få stå kvar i all evighet. Man kanske borde byggnadsminnesförklara den. Om man hade fått lov.

Text: Johan Joelsson

Bilder: Jonatan Jacobson

 

2

 

3

 

4                5

 

6

 

8                9

 

7

 

10

 

11

 

12

 

13                14

 

15