Krematorieteknikern

Inge1

 

Genom sitt arbete som krematorietekniker har Inge Lindborg blivit bättre på att värdesätta och ta tillvara tiden han har kvar på planeten.

Havsbrisen river i trädkronorna. Nedanför nya kyrkogården i Ystad breder Östersjön ut sig blågrön och skummande mot en mörk horisont. Vid en datorskärm i krematoriet sitter Inge Lindborg och håller koll så att temperaturen i kammaren ligger stabilt på drygt 800 grader. Med jämna mellanrum går han fram och kikar in genom en lucka. Inuti kammaren syns det som en gång var en människa. Kraniet, höftbenen och bröstkorgen lyser vita bland eldsflammorna.

– Vissa förstår inte hur jag kan vilja arbeta här. Men någon ska ju utföra jobbet. Det här är inget yrke jag aktivt valde, det blev mest så, säger han.

Inge Lindborg, som vid vårt besök är sysselsatt med sin tredje och sista kremation för dagen, berättar att allt har flutit på planenligt. Det gör det allt som oftast nuförtiden. Sedan anläggningen i Ystad byggdes om och datoriserades 2001 är jobbet tyst, rent och inte alls speciellt fysiskt ansträngande. Kistorna hämtar Inge Lindborg med truck från anläggningens två kylrum. Efter att ha placerat en kista på en datorstyrd stålbalk skjuts kistan in i kammaren med några enkla knapptryckningar. Inge Lindborg reser sig igen för att kontrollera elden i kammaren. Kremationen har pågått i drygt 50 minuter och det har blivit dags att strypa lufttillförseln och stänga spjällen. Den sista halvtimmen får det brinna på eftervärme. När kremationen är klar rakar Inge Lindborg ner kvarlevorna i en plåtlåda som ställs in i ett skåp för att svalna. Därefter mals askan i en kvarn så att det bara återstår ett vitt stoft. I processen sorteras även eventuella inplantat av metall bort. I urnan läggs sedan de cirka fyra litrarna stoft samt den identifikationsbricka med löpnummer som följer med kroppen under hela processen. Vid varje kremation trippelkollar Inge Lindborg löpnumret i flera olika steg så att inga kroppar förväxlas.

– En chef kan räkna fel på några miljoner i en budget. Det kan upptäckas och korrigeras. Gör jag ett misstag här får det stora konsekvenser eftersom det aldrig kan rättas till, säger han.

Inge Lindborg har arbetat inom Ystads församling sedan 1973. Fram till 1999 jobbade han som kyrkogårdsarbetare. Men tanken på att fortsätta med det fysiskt krävande arbetet i ur och skur ända fram till pensionen fick honom att se sig om efter fortbildning. Han började läsa kurser i krematorieteknik. 1999 utannonserades en ledig tjänst som Inge Lindborg sökte och fick. På det stora hela trivs Inge Lindborg bra med sitt jobb som förutom kremationer innehåller administrativa uppgifter samt medverkan vid begravningar och urnsättningar. Han uppskattar friheten; att kunna lägga upp dagarna lite efter eget huvud. Vissa betraktar hans jobb som ett ensamarbete, något som delvis stämmer. Men det är inget som tynger Inge Lindborg eftersom han dagligen träffar kolleger från församlingen, blomsterbud och begravningsentreprenörer. Samt alla de människor som tar farväl av sina anhöriga vid begravningar och urnsättningar.

– Jag är ingen eremit. Men ibland kan det vara skönt att inte träffa någon. Jag vill inte ha för mycket stök runtomkring mig eftersom mitt arbete kräver stor noggrannhet, säger han.

Trots att det finns mycket han uppskattar innehåller arbetet även inslag som han aldrig vänjer sig vid. Till exempel när han får in avlidna barn och ungdomar. Eller för den delen gamla klasskompisar eller kamrater från Ystad.

– Man får försöka stänga av jobbet när man kör hem. Men ibland är det svårt. I tuffa perioder har vi möjlighet att samtala med präst, säger han.

Men hur påverkas man av att dagligen befinna sig i dödens närhet? Inge Lindborg har funderat mycket på det där:

– Jag tror att vi som arbetar nära döden tänker annorlunda. Personligen har jag lärt mig att uppskatta och ta tillvara på tiden jag har kvar på planeten. Jag har blivit lite mer av en livsnjutare och unnar mig saker, resor och så, säger han.

Alla borde kanske arbeta på ett krematorium under någon period i livet?

– Ja, då hade nog fler tänkt om lite, säger han.

Respekt, värdighet och noggrannhet är ledord som genomsyrar Inge Lindborgs dagliga arbete i krematoriet. Men därmed inte sagt att han för den delen alltid är låst i ett stramt och tillknäppt känsloläge.

– Nej, jag kan inte gå omkring och vara gravallvarlig hela tiden. Det funkar inte. Ibland måste man även kunna skratta och, vid rätt tillfällen, dra en vits, säger han.

Hur har din inställning till döden förändrats sedan du började arbeta här?

– När jag var 25 år och arbetade på kyrkogården var allt nytt, man tänkte inte så mycket på döden. Nu när man kommit upp lite i åren tänker jag mer på döden. Det första jag läser i tidningen är dödsannonserna, säger han.

Plötsligt spricker solen fram bakom ett regnmoln och får det kaklade krematoriet att bada i ljus. Från ett öppet takfönster singlar det ned ett gult höstlöv och lägger sig på golvet bredvid den brinnande kammaren. Jobbet som krematorietekniker får Inge Lindborg att ibland även fundera över sin egen död.

– Jag vill bli kremerad och gravsatt i havet. Då sprids miljoner korn och man kan på så sätt vara överallt. Anhöriga kan lägga en blomma i havet var de än befinner sig. Jag tycker att det är en fin tanke, säger han.

Text: Johan Joelsson

Bilder: Jonatan Jacobson

 

Inge2

 

Inge6-2                 Inge5

 

Inge3

 

Inge4

 

Inge7

 

Inge8

 

Inge9