Maglarps nya kyrka

Maglarp1

 

I 100 år utgjorde Maglarps nya kyrka ett landmärke på Söderslätt i Skåne. Men nu är den gotiska tegelbyggnaden för evigt raderad från jordens yta.

I början av september inleddes den kontroversiella rivningen i Maglarp, utanför Trelleborg. Knappt tre månader behövde entreprenören Trellegräv för att jämna kyrkan med marken.

Maglarps nya kyrka har ända sedan den byggdes 1907 fått utstå hårda havsvindar och erosion.

1976 övergavs den nedgångna kyrkan av Hammarlövs församling eftersom det inte fanns tillräckligt med pengar för en renovering. Sedan dess har Maglarps nya kyrka förfallit ordentligt.

Under många år rasade en infekterad konflikt mellan församlingen som ville riva och Riksantikvarieämbetet som ville bevara Maglarps nya kyrka. Efter många turer sa Regeringsrätten 2005, något oväntat, ja till rivningen. Reaktionerna lät inte vänta på sig. En morgon upptäckte vaktmästaren Alf Davidsson att någon hade skrivit ”låt beslutsfattarna brinna i helvetet” i gruset utanför kyrkporten.

– Sedan biskop Christina Odenberg avkristnade kyrkan 2006 har kyrkogården känts annorlunda. Nästan som om den också har avkristnats, säger Alf Davidsson.

Det är en ljum förmiddag i mitten av augusti när vi besöker kyrkruinen i Maglarp för första gången. Tegelstenar har vittrat sönder och ligger i högar på marken. Träd har slagit rot i väggar och spränger sönder murbruket. Stuprännorna är anfrätta av mögel och mossa.

Alf Davidsson är född och uppvuxen i Maglarp. För drygt 40 år sedan konfirmerades han i kyrkan som då var i betydligt bättre skick. Han låser upp den tunga porten. Luften är rå och unken. Trots att det har gått drygt 30 år sedan kyrkan övergavs känns det förflutna påtagligt. Som om prästen bara har låst dörren och gått därifrån, för alltid. Nattvardsvinet står kvar under predikstolen. Spindelnät breder ut sig i fönstren. Knastertorra fågelkadaver vittnar om fångenskap. En hopvikt tygnäsduk som använts till att torka de nydöpta barnens hjässor ligger kvar bredvid den spruckna dopfunten.

Putsen har släppt från tegelväggarna. Asymmetriska sprickor bildar ett virrvarr i taket. Vid flera tillfällen har tjuvar brutit sig in i kyrkan, berättar Alf Davidsson. Lampetter och ljusstakar har stulits.

I sakristian har golvet krackelerat. Kassaskåpet är uppbrutet. Det smäller till i luften när en duva lyfter ovanför våra huvuden. Högt däruppe syns orgeln. Spruckna och dissonanta undergångstoner sprider sig när Alf Davidsson demonstrerar det vingklippta instrumentet.

Branta trappor leder upp till tornet. Duvorna blir fler och fler. Kyrkklockorna från 1791 är fläckade av fågelträck.

– Ärendet har skötts märkligt. Ibland har jag blivit ordentligt irriterad på kyrkorådets agerande. Hade det varit en privatperson som misskött sina byggnader på det här sättet hade vederbörande dömts till vite, säger han.

Alf Davidsson känner vemod inför att kyrkan ska rivas. Det gör inte Birgitta Sjögren, ordförande i kyrkorådet. Hon är övertygad om att Gud inte behöver några byggnader. Att rivningen i Maglarp blir startskottet för fler kyrkrivningar i Sverige tror hon inte alls. Ingen annan kyrka har förfallit på samma sätt. På sikt hoppas hon att rivningen innebär ett uppsving för kyrkogården.

– När jag har gått ensam bland gravarna har jag ibland fått en obehagskänsla i kroppen. Det har känts spöklikt här, säger hon.

Andra gången Dagen besöker kyrkan är i mitten av september. Kyrktornet och klockorna ska lyftas ner. Göran Andersson styr mobilkranen och placerar de knubbiga klockorna på ett lastbilsflak för vidaretransport till Maglarps gamla kyrka.

Thor Nilsson, kyrkoherde i Hammarlövs församling, vill inte kalla hanteringen av Maglarps nya kyrka ett misslyckande. På grund av svag ekonomi har det helt enkelt inte varit möjligt att renovera.

– Något borde gjorts tidigare och det kan man beklaga, säger han.

Komminister Inger Krigström har arbetat i församlingen i 25 år. Hon står vid staketet och blickar ut över de stora maskinerna på kyrkogården.

– Det här känns fruktansvärt. Men i och med att jag under åren har sett förfallet, möglet och fåglarna på så nära håll har jag också omprövat mina känslor inför rivningen, säger hon.

Kyrkogården liknar en byggarbetsplats med containrar och staket. Inger Krigström har de senaste månaderna fått lugna människor som varit oroliga för sina anhörigas gravar.

Men Karin och Sven-Ingvar Tuvesson, som gifte sig i kyrkan på nyårsaftonen 1959, är inte oroliga. De är överens om att den fallfärdiga kyrkobyggnaden har försämrat platsens helhetsintryck.

En morgon i slutet av oktober inleder Trellegräv rivningen av kyrkobyggnaden. Alf Petersén manövrerar den stora gripen som tar stora tuggor av fasaden. Det går snabbt. Tegelstenarna och träbalkarna rasar, växer till ett berg framför kyrkporten.

När Dagen besöker Maglarp den 26 november river iskalla havsvindar i lindarna runt kyrkogården. Trellegräv kör iväg med sina maskiner. Kyrkan är riven. Uppdraget är slutfört. Vaktmästaren Katrin Johansson krattar löv. Hon ser fram emot att få lite lugn och ro på sin arbetsplats efter de senaste månadernas tumult.

Kyrkogårdens epicentrum gapar tomt. Bara stengrunden vittnar om att det en gång har funnits en kyrka på platsen. Ett kulturarv fyllt av minnen och historier är borta för alltid.

Text: Johan Joelsson

Bilder: Jonatan Jacobson

 

146

 

Maglarp2

 

Maglarp3

 

236

 

Maglarp5

 

Maglarp4

 

Rivning av Maglarps nya kyrka. BestŠllare: Per …sterman  Foto:Jonatan Jacobson

 

Maglarp7