Nationalparker i USA

 

Amerikanska National Park Service firar hundra år i sommar. Gränssnittet besökte fyra nationalparker och intervjuade kartografen Tom Harrison som spenderat flera år i den storslagna naturen.

Dånet från de två lågt flygande stridsflygplanen är öronbedövande trots att jag sitter i en bil med stängda rutor. Jag har precis kört in i Death Valley nationalpark och piloterna från den närbelägna militärbasen har uppenbarligen bestämt sig för att skoja med föraren av den minimala hyrbilen. Med andan i halsgropen kör jag vidare i det mäktiga ökenlandskapet. Death Valley ligger i östra Kalifornien och är en del av den gigantiska Mojaveöknen som sträcker sig ända in i delstaterna Nevada och Utah. Death Valley är en av USA:s 59 nationalparker och Kaliforniens största. Parken fick sitt morbida namn under guldruschen på 1800-talet då flera lycksökare dog under en vågad expedition i ökenhettan. I år väntas extra mycket besökare till nationalparkerna eftersom den ansvariga myndigheten, National Park Service, fyller hundra år den 25 augusti. En person som har spenderat mycket tid i Death Valley och andra amerikanska nationalparker är kartografen Tom Harrison. Innan han startade eget som kartograf arbetade han som Park Ranger (parkpolis) i olika delar av Kalifornien.

– Från besökare fick jag ständigt frågan ’var kan jag köpa riktigt bra kartor’ eftersom de statliga parkerna bara erbjuder enklare kartor som mer kan liknas vid informationsgrafik. Jag tänkte att det kunde finnas en marknad för kvalitativa parkkartor och startade eget 1986, säger Tom Harrison.

Under sina år som kartograf har Tom Harrison karterat i stort sett alla national- och delstatsparker i hela Kalifornien, över 50 kartor har det blivit genom åren. Han beskriver sitt arbete som väldigt tidsödande eftersom kartorna bygger på information hämtade från egna fältresor. Först gör Tom Harrison en grundlig research och kollar hur många som besöker området och vad som finns dokumenterat redan. Han försöker också hitta så mycket tillgänglig digital information som möjligt att använda som basmaterial. Sedan 80-talet har tekniken delvis förenklat Tom Harrisons arbete. Han nämner särskilt GIS-data från skogsmyndigheter och högkvalitativa flygfoton som underlättar mycket när en ny karta ska ritas. Men fältarbetet behöver fortfarande genomföras och väl på plats upptäcker han ofta brister i det befintliga materialet.

– Då får jag gå vandringslederna själv med GPS eller mäthjul. Om all befintlig basdata över ett område är korrekt händer det att jag kan göra en karta på sex veckor, men det kan också ta två år att färdigställa en karta beroende på hur stort området är, berättar Tom Harrison.

Just Death Valley minns han som en av sina största utmaningar någonsin. Nationalparken är stor till ytan och har mängder av gamla grusvägar som inte längre kan användas, men som på plats kan se ut att fungera.

– Jag fick spendera mycket tid på grusvägarna för att få all data rätt. Vid en trång sträcka med dålig sikt fick jag möte och var tvungen att väja för att inte krocka. Jag voltade med bilen som totalkvaddades men jag klarade mig själv som tur var, berättar Tom Harrison.

En annan gång fick han vandra flera timmar mitt i natten eftersom han misstolkade svårighetsgraden för en vandringsled som inte var karterad sedan tidigare. Death Valley är också ökänt för de heta sommarmånaderna. Den 10 juli 1913 uppmätte amerikanska myndigheter 56,7 grader Celsius vilket är den varmaste lufttemperatur som någonsin uppmätts på jorden. Trots att det bara är mitten av april ligger termometern på 41 grader Celsius när jag stiger ur bilen vid den uttorkade sjöbottnen med det illavarslande namnet Badwater Basin. Här finns även Nordamerikas lägsta punkt, 86 meter under havsytan. Smältvatten från snötäckta bergstoppar skapar på vintern en grund sjö vars vatten är odrickbart på grund av den höga salthalten. Vattnet avdunstar snabbt och bildar ett kritvitt landskap. Att ge sig ut på upptäcktsfärd i Death Valleys hetta utan korrekta kartor kan vara förenat med direkt livsfara. Och att förlita sig på GPS-signaler i ödemarken är som bekant inte att rekommendera.

­– Jag tror att folk nuförtiden är väl införstådda med de begränsningar som finns i mobiltelefoner och karttjänster som Google Maps. De kartorna fungerar bra i urbana miljöer men i avlägsen vildmark har de nästan noll information även om du använder utskrivna kartor, säger Tom Harrison.

Efter några dagar i ökenhettan åker jag vidare mot Grand Canyon i norra Arizona som årligen besöks av cirka fem miljoner personer. Även om jag sett mängder av bilder över den berömda djupa dalgången slås jag av den hisnande utsikten. Några timmar västerut ligger Petrified Forest som en gång var en skog men som dränktes av vatten. I leran förvandlades träden till stenar som nu skimrar i regnbågens alla färger. På väg mot resans sista nationalpark, Joshua Tree öster om Los Angeles, blir jag påmind om Tom Harrisons ord och vikten av korrekta kartor. Jag försöker navigera på skumpiga grusvägar till stugan där jag ska spendera natten. Boendets ägare börjar vägbeskrivningen med stora bokstäver – ” WARNING: DO NOT USE GPS OR GOOGLE MAPS TO GET HERE. We can’t help you if you end up in a hole on a dirtroad.”

Text och bilder: Jonatan Jacobson