Polarodling på Svalbard

polarodling1

 

Hans dröm är att göra Svalbard självförsörjande på grönsaker. Viola åkte till den arktiska ögruppen i Norra Ishavet och träffade den småskalige visionären Benjamin Vidmar som driver världens nordligaste odlingsföretag Polar Permaculture.

Kylan biter i kinderna. Polarnatten har precis lagt sig över fjordarna, glaciärerna och Svalbards bottenfrusna tundra. Det är beckmörkt i centralorten Longyearbyen vars 2000 invånare nu får vänta i fyra månader innan solen kommer tillbaka. Ovanför dörren till ett anonymt trähus i området Nybyen sitter en handmålad skylt med texten ”Polar Permaculture”. 35-årige Benjamin Vidmar öppnar och välkomnar oss med ett leende. Han visar oss in i ett laboratorieliknande rum där fukten, den 26-gradiga värmen och grönskan fullkomligen slår emot oss. Det luktar jord och kryddigt av örter. Här växer det så det knakar. I odlingskassar spirar grönsallad och mynta i räta rader. Det ryker vattenånga från ett aeroponiskt rotskaparsystem. I ett hydroponiskt odlingssystem droppar det vatten- och näringslösning genom kryddväxters rotsystem. I ett hörn står ett tiotal stora behållare där tusentals kompostmaskar i olika storlekar ser till så att matavfall från hushåll och institutioner på Svalbard förvandlas till näringsrik odlingsjord. Här, 78 grader norr om polcirkeln, driver pionjären Benjamin Vidmar sitt enmansföretag Polar Permaculture.

– Min vision är att skapa en affärsrörelse som bidrar till ett grönare samhälle! Och som på sikt även kan skapa jobb här på Svalbard. Någon måste ta det första steget. Och jag var dum nog att göra det, säger han och ler.

Idén till företaget väcktes 2008 då Benjamin Vidmar från Cleveland – efter att i flera år arbetat som kock i USA, Malaysia och på kryssningsbåtar i Antarktis och Arktis – gick i land i Longyearbyen och tog anställning på en hotellrestaurang. Han häpnade över hur mycket mat som bara slängdes till skillnad från de länder han tidigare arbetat i. När han ifrågasatte rutinerna och hanteringen fick han svaret: ”så har vi alltid gjort”. Det triggade Benjamin Vidmar att försöka ändra invånarnas inställning i grunden.

– Människorna på Svalbard har det högsta klimatavtrycket i världen. Vi behöver vara mer kreativa och använda oss av resurserna på ett bättre sätt. All mat flygs hit! Soporna skeppas sedan till fastlandet medan matavfallet hamnar i fjorden, säger han.

Benjamin Vidmar började odla bönor, tomater, gurka, ostronskivling, sallad och örter i liten skala till sin egen restaurang. Men han märkte snabbt att det var kostsamt att frakta jord och gödning till den norska ögruppen i Norra Ishavet. Siffrorna i bokföringen lyste rött. Då fick han idén att försöka skapa ett fungerande kretslopp. Men till det behövdes kompostmask. Eftersom det är förbjudet att ta in nya djurarter till Svalbard fick Benjamin Vidmar gå igenom en byråkratisk process som varade i två år, men som slutade med att han fick tillstånd att importera daggmaskar.

– Jag var i kontakt med en universitetsprofessor som skrev en rapport om att maskarna ändå inte skulle överleva här om de lyckades rymma. Trots det har jag vissa restriktioner, säger han och lyfter upp en näve hungriga daggmaskar ur komposten.

De tusentals maskarna, som är i två storlekar, går verkligen loss på matavfallet, äggskalen och kaffesumpen. Efter två till tre månader har Benjamin Vidmar ren jord som han kan använda till odlingen. Han berättar att han även blandar ned flisat kokosfiber i den komposterade jorden. Kokosfiber är nämligen skattebefriat för införsel till Svalbard. Lokalen värms upp av ett stort vattenburet element och till viss del även från de LED-lampor och induktionslampor som kastar ett varmt ljus över den spirande grönskan. Benjamin Vidmar berättar att han spenderat mycket tid åt att hitta de grönsaker som är mest lämpade för arktisk inomhusodling.

– Grönsalladen och myntan är tåligast och växer snabbast! Så jag har bestämt mig för att enbart satsa på dem initialt. Det dröjer inte länge förrän produktionen har nått en volym så att jag kan börja sälja till hotell, restauranger och privatpersoner, säger han.

Salladen odlar han från scratch med fröer. Myntan däremot producerar han från sticklingar som han placerar i ett så kallat aeroponiskt system där örterna sprejas med en fin dimma av ånga för att utveckla rötter. När rötterna har tittat fram placerar han plantorna i ett hydroponiskt system där en recirkulerande blandning av vatten och näringslösning får dem att börja växa ordentligt.

– När de är livskraftiga planterar jag om dem i krukor där de sedan får växa till sig innan det är dags för skörd. När jag fått en schysst rotation på alla odlingsstationer så ska jag börja sälja. Mitt initiala mål är att kunna skörda 100 myntaplantor i veckan, plus salladen som sköter sig själv ganska bra, säger han.

Men för Benjamin Vidmar handlar Polar Permaculture inte bara om grönsaker. Hans mål är att skapa ett fungerande kretslopp så att både svinnet och utsläppen av matavfall minskar. Därför har han slutit avtal med ett flertal institutioner på Svalbard, bland annat sjukhuset, som går ut på att de sparar en del av sitt matavfall, bland annat kaffesumpen, som Benjamin Vidmar med jämna mellanrum hämtar upp och använder i sin verksamhet. Tidigt i processen började han intressera sig för permakultur – ett begrepp som myntades i slutet av 1970-talet och som kan översättas med permanent agrikultur, eller hållbar odling. Det övergripande målet med permakultur är att forma ett hållbart samhälle som skapar meningsfullt arbete, solidaritet och en bättre miljö.

– Permakultur bygger på omsorg om jorden, människorna och en rättvis fördelning. De grundpelarna vill jag leva efter. För om vi inte gör något nu så kommer våra barn att få ta hand om problemen i framtiden, säger han.

Benjamin Vidmar har investerat cirka 200 000 kronor i företaget ur egen ficka. För att inte tala om de hundratals obetalda arbetstimmarna han lagt ner. Men han har också fått cirka 300 000 kronor från Innovation Norge och Svalbards miljövärnsfond, som sponsrar lokala projekt som verkar för ett hållbart samhälle. Pengarna har bland annat använts för att beställa ett specialdesignat växthus som tål arktiskt klimat. Det är på väg med båt från Alaska och ska levereras innan solens återkomst i mars. Växthuset är tänkt att stå på tundran utanför Polar Permacultures lilla odlingshall i Nybyen.

– Jag kommer att fortsätta driva upp både myntan och salladen inomhus för att sedan sätta ut den i växthuset. På så sätt blir det möjligt för mig att skala upp produktionen, säger han.

Inte nog med det. I sommar ska Benjamin Vidmar dessutom arrangera en kurs i permakultur samt en arktisk matfestival. Han tror att intresset, inte minst från turister, kommer att vara stort. Under 2016 planerar han även att hålla kurser i både svampodling och kompostering, något som Svalbardsborna visat intresse för. Hans engagemang för närproducerade grönsaker har gett ringar på vattnet. Sedan Benjamin Vidmar drog igång Polar Permaculture har den lokala livsmedelsaffären Svalbardbutikken ökat sitt ekologiska utbud av grönsaker markant. Långsamt börjar attityderna kring hållbarhet förändras även på Svalbard, berättar Benjamin Vidmar.

– Jag vill koppla invånarna till den här odlingen för att få dem att förstå att vi måste äta mer säsongsbetonade och närproducerade grönsaker. Här på Svalbard finns en mängd ätliga växter i naturen, allt ifrån svampar till alger. Genom att utforska det utbudet tror jag att folk kan få upp ögonen för kretsloppstanken, säger han.

När systemet med odlingen fungerar optimalt har Benjamin Vidmar även en vision om att utveckla Polar Permaculture med djurhållning. Han nämner kycklingar, kaniner och kanske till och med grisar. Något som kan låta orealistiskt, men som faktiskt fanns både i Longyearbyen och i gruvstaden Barentsburg innan flygplatsen stod klar 1975.

– Jag vill jobba med permakultur. Vi har mycket att lära av traditionella kulturer som kunde leva länge på jorden utan att orsaka all den skada som vi gör, säger han.

Men handen på hjärtat, är det realistiskt med odling i den här arktiska öknen?

– Överallt i Arktis odlas mat. I Alaska, på Grönland och i Ryssland. Men här på Svalbard är vi så låsta i tanken på fossilt bränsle och gruvnäring, vilket känns så 1900-tal. Vi måste börja röra oss framåt. Även i framtiden kommer folk att behöva äta, säger Benjamin Vidmar.

Det har blivit dags att ta farväl. Benjamin Vidmar tittar till sina grönsaker en sista gång innan han låser dörren. Ute ligger mörkret tungt över fjällen och den bottenfrusna tundran. Men om bara några månader kommer ett arktiskt växthus att sprida ett svagt ljus över det karga landskapet.

– När växthuset väl är på plats kommer invånarna i Longyearbyen att förstå att jag verkligen menar allvar med det här projektet, säger Benjamin Vidmar och ler.

Text: Johan Joelsson

Bilder: Jonatan Jacobson

 

polarodling3

 

polarodling4

 

polarodling5

 

polarodling6

 

polarodling7               polarodling8

 

polarodling9

 

polarodling11

 

polarodling2