Skulptural sprängkraft

skulptur1

 

Skulpturer i det offentliga rummet är inte bara pynt. De kan skapa demokratidebatt, väcka avgrundsdjupt hat och förbättra en stads självbild. Följ med till Osby och Borås där en toleransuppmanande djurduo och en Pinocchio i megaformat ruskat om rejält.

Blåsorkestern hade repeterat fanfarer. Osbys centerpartistiske kommunalråd Anders Pettersson hade varit hos frisören och gjort sig vårfin i håret. Rekreationsområdet vid Osbysjön vimlade av folk som ville vara med vid tv-inspelningen då konstnären Peter Apelgrens båda skulpturer – som han skapat till SVT-produktionen Konstkuppen – skulle avtäckas. Publiken lyssnade andäktigt när Anders Pettersson uppifrån podiet tackade Peter Apelgren och Konstkuppens programledare Lena Philipsson för att de satt Osby på kartan med sina ”lekfulla saker”. När skynkena väl föll gick ett sus genom publiken. Skulpturerna – den vita kaninen Lisa och den bruna apan Göran – skämdes inte för sig. De var stora. Riktigt stora. I tidningen Norra Skåne berättade Peter Apelgren att han ville skapa något snällt och barnsligt och samtidigt ge en ”regional pik” mot invandrarfientlighet. Reaktionerna var blandade. Vissa tyckte att djurduon piggade upp – turistbyrån vittnade om nyfikna sällskap som stannat i Osby enkom för skulpturerna samt bröllopspar som hade blivit förevigade vid apan och kaninen. Andra skämdes å ortens vägnar och skrev i tidningens kommentarsfält att skulpturerna förstörde den natursköna stranden och på sin höjd hade platsat på den närbelägna lekplatsen. Men kommunalrådet Anders Petterssons inställning var solklar. Han såg skulpturerna som ”ett PR-jippo som skulle göra Osbynamnet känt i övriga Sverige”. Även Peter Apelgren var nöjd och uttryckte i lokaltidningen en förhoppning om att djuren skulle få stanna på orten: ”om man bara lovar att vara snälla vid dem får de gärna vara kvar”.

Ett och ett halvt år efter den ceremoniella avtäckningen svänger vi in i Osby. Enstaka löv hänger krampaktigt kvar på björkarna och på avstånd hörs ett X 2000-tåg dundra förbi. Utanför Missionskyrkan baxar ett par svartklädda män in en kista i en likbil. Vid Osbysjön ser vi något som sticker upp bland vassruggarna. Det är kaninen Lisa. När vi kommer närmare ser vi att det ena ögat är utstucket; den tidigare så kritvita pälsen är svartsvedd och sotig. Fundamentet bredvid kaninen gapar tomt. På marken ligger förkolnade bitar av brunmålad betong. Efter att ha stympats och utsatts för en rad nidingsdåd brändes apan Göran ned till grunden en ljum natt i slutet av augusti i år, bara timmar efter att kommunstyrelsens arbetsutskott formellt fattat beslutet att köpa in skulpturerna.

– Om vi på förhand hade vetat vad skulpturerna skulle föreställa och att de skulle bli permanenta hade vi kanske tittat på platser som inte var lika infekterade.

Orden kommer från Osbys kommunikatör Andreas Narvå. Vi har stämt träff med honom, kommunalrådet Anders Pettersson och oppositionsrådet Erland Nilsson för att diskutera konstverkets framtid i Osby och varför skulpturerna väckte så ont blod i den gamla snapphanebygden. I ett ljust sammanträdesrum med en kvarglömd ostfralla i en korg tar kommunalrådet till orda:

– Jag tror att kritiken främst berodde på placeringen. Prästängen vid Osbysjön är en mer eller mindre helig plats här i Osby, säger Anders Pettersson.

Var kommunen för naiv och PR-hungrig när man från tjänstemannahåll tackade ja till att medverka i serien utan att ställa krav på produktionsbolaget eller förankra frågan bland kommuninvånarna? Andreas Narvå berättar att den ursprungliga planen var att apan och kaninen skulle plockas ned en tid efter att programmet sänts. Men av någon anledning uppstod ett byggtekniskt missförstånd när skulpturfundamenten göts, vilket resulterade i att de inte blev flyttbara. Detta, i kombination med det upplevt höga PR-värdet, bidrog till att kommunpolitikerna beslutade sig för att låta dem stå kvar på Prästängen. Men sedan pyromandådet i augusti har frågan hamnat i ett slags limbo. Peter Apelgren vill bara sälja verket om apan uppförs på nytt. Politikerna i Osby kommun, som kämpar med en kärv ekonomisk situation, verkar inte jättesugna på att lägga några stora summor på en återuppbyggnad av Göran. Konstkuppen, som skulle generera så bra PR, har utvecklats till en rävsax. Och samtidigt fortsätter de anonyma breven från ortsbor som inte vill ha tillbaka apan att dimpa ned i kommunhuset. Men det finns hopp. Bygdens företagare har samlat ihop 50 000 kronor som kan användas som grundplåt för att bygga upp Göran på nytt.

– 50 000 kronor är inte lite pengar i Osby, säger Erland Nilsson.

En sak är dock säker. Om kommunen skulle besluta sig för att bygga upp Göran på nytt måste man försöka göra det på ett sätt som försvårar för framtida vandaler. Enligt Andreas Narvå vore det katastrofalt om apan blev en ny Gävlebock. På den mångfacetterade idé- och debattsajten Flashback har det spekulerats i om det kan finnas rasistiska motiv bakom apbränningen. Det tror varken Anders Pettersson, Andreas Narvå eller Erland Nilsson. De är alla mer inne på rackartygslinjen och menar att man inte ska läsa in för mycket symbolik i dådet.

Vilka lärdomar har då männen dragit av Osbys medverkan i Konstkuppen?

– Medborgarna uppfattar de allmänna platserna som deras platser. Man måste vara beredd på att ta kritik när man förändrar offentliga miljöer, säger Andreas Narvå.

De flesta Osbybor vi träffar uttrycker en ilska över pyromandådet och ett vemod över den nedbrunna apan. Eva Raudszus pratar om apans och kaninens förmåga att entusiasmera barn. Niklas Karlsson tar upp toleransbudskapet som han menar behöver spridas i Osby. Bara ett fåtal uttrycker kritik och menar att det var fel av kommunen att satsa pengar på skulpturer i tider av nedskärningar.

Vi lämnar Skåne och kör mot skulpturbråkens geografiska epicenter – Borås.

När Borås Tidning 2005 avslöjade planerna på att låta den amerikanske konstnären Jim Dine uppföra en nio meter hög Pinocchioskulptur i rondellen på Allégatan tände det till ordentligt. Tidningens kommentarsfält svämmade över av inlägg i stil med: ”förnedringen närmar sig”. Kritiken hade flera bottnar. En del störde sig på att skulpturidén hade fötts under en privat middagsbjudning. Andra var förbannade över att hemliga donatorer skulle ges makten att förändra stadsbilden. Ett tredje argument handlade om bristen på lokal förankring. Trots långsökta försök kunde ingen riktigt förklara vad Pinocchio – till skillnad från strävsamma textilarbetare och jovialiska knallar – hade med Borås att göra.

En som befann sig mitt i debattstormens öga var journalisten Krister Persson, Borås Tidnings före detta kulturchef. Den här dagen – drygt fem år efter att Pinocchio slog ned sina bopålar i staden – sitter han och mumsar på en chokladbiskvi och blickar ut över Jim Dines bjässe från ett av BT:s konferensrum tillsammans med tidningens nuvarande kulturchef Lena Kvist.

– Det var hett och stundtals hätskt. Vi har aldrig i tidningens historia haft ett sådant insändarflöde i en fråga. Insändarna blev senare en utställning på konstmuseet, minns Krister Persson.

En skulptur gav alltså upphov till en av de mest högljudda debatterna i Borås moderna historia. Hur är det möjligt? Enligt Persson och Kvist spelade verkets storlek, motiv och placering in. Men frågan blev också politisk. Många reagerade på att en kultur- och näringslivselit med monetära muskler skulle få makten att radikalt förändra det offentliga rummet med en syrig sagofigur i monumentalformat. Att den dåvarande konstmuseichefen Hasse Persson, i en tidningsintervju, dessutom uttryckte något i stil med att man skulle ”lära” Boråsarna modern konst föll inte heller i god jord. Även redaktionen gjorde ett misstag, medger Krister Persson. I en av BT:s inledande artiklar publicerades ett montage med en illustration av en gräll Pinocchio som var mer än dubbelt så hög som tidningshuset. Krister Persson tror att montaget formade invånarnas bild av skulpturen och kan ha bidragit till det uppskruvade tonläget. Efter många intrikata turer beslutade sig politikerna till slut för att rösta ja till skulpturen. I maj 2008 avtäcktes ”Walking to Borås”. När Pinocchio väl var på plats tystnade debatten tvärt.

– Boråsarna ställdes inför fullbordat faktum och fick vänja sig. Idag är han uppskattad av många, säger Krister Persson.

Skulpturen har påverkat och präglat Borås på flera plan. Det var Pinocchio som gick i bräschen för den stora kommunala skulptursatsningen. Sedan Pinocchios intåg har Borås arrangerat två internationella skulpturbiennaler och marknadsför sig idag som ”skulpturstaden”. Lena Kvist menar att Pinocchio även kan ses som ett slags startskott för en mer djupgående förändring av stadens självbild. Den gänglige bronspojken har, enligt Kvist, bidragit till att Borås har blivit kaxigare och fått ett bättre självförtroende.

– Innan var vi bara ’efter tekoindustrin’. Nu är vi istället före något spännande som håller på att hända. Vi andas möjligheter. Så kändes det inte när jag växte upp här, säger hon.

Det regnar när vi ger oss ut på skulpturvandring. Vid Marianne Lindberg de Geers kaninskulptur ”Mate Hunting” träffar vi hundägaren Ann-Chatrine Johansson. Hon berättar att hon tidigare var hårdnackad motståndare till Pinocchio men att hon helt har ändrat uppfattning. Idag tilltalas hon av skulpturen och oroar sig istället för planerna på att uppföra ett höghus i anslutning till Pinocchiorondellen. Något som, enligt henne, hade tagit udden av Jim Dines verk. Pernilla Krantz Pinori menar att Pinocchio och skulptursatsningen har gjort Borås mer intressant än många andra medelstora svenska städer. Hon tycker att kommunen gör helt rätt i att försöka utvecklas med hjälp av konst och kultur. En som dagligen jobbar med just detta är Pontus Hammarén, chef för Borås Konstmuseum. När vi besöker honom håller han på med förberedelser inför nästa års skulpturbiennal.

– När jag kom hit 2010 kändes det som om det rådde någon sorts Pinocchiopsykos. Skulpturen, som på ett ovanligt sätt tog plats i mångas blickfång, har bidragit till att invånarna har fått en närmare relation till konsten, säger han.

Han berättar att Borås satsning på skulpturer har skapat ringar på vattnet. På flera håll runt om i landet pågår liknande initiativ, något Hammarén uppskattar. Men han vill ändå höja ett varningens finger:

– Det finns en risk att man fastnar i en evenemangskultur och bara ser konsten som ett sätt att markera staden och missar den dagliga kulturen till invånarna. PR-hungern och viljan att sätta staden på kartan finns i många mindre städer, säger han.

Har Boråsarna tagit emot sina skulpturer med större ömhet än Osbyborna? Nej. I april i år taggades både Pinocchio och Tony Craggs skulptur ”Declination” – i folkmun ”Pinocchios bajskorv” – med blå färg. I maj 2008 bröts Marianne Lindberg de Geers kanin ”Mate Hunting” loss från sitt fundament och dränktes i Viskan. 2012 stals Claes Hakes skulptur ”Dansen” och för några månader sedan böjde någon sönder benen på Klara Kristalovas skulptur ”Rådjur”.

Vari ligger den skulpturala sprängkraften? Jessica Sjöholm Skrubbe – lektor i konstvetenskap vid Stockholms universitet och författare till boken ”Skulpturen i folkhemmet” – menar att skulpturbråk ofta handlar om inflytande. Allmänheten bryr sig om det offentliga rummet och gör anspråk på att vara delaktiga i gestaltningen av det. När konstvärldens konstsyn krockar med en bredare allmänhets får man räkna med konflikter. Speciellt när skulpturerna som uppförs är monumentala och bär på en tematik som kretsar kring ämnen som rasism och feminism.

– Det är inte heller ovanligt att skulpturer blir projektionsytor för andra typer av konflikter, till exempel hur de offentliga medlen används, säger hon.

Enligt Skrubbe brottas konst- och kulturvärlden även med ett problem som handlar om att dess kunskap och kompetens ofta ifrågasätts och inte tas på lika stort allvar som annan kunskap, exempelvis inom juridik, ekonomi eller medicin. Denna ”värdehierarki” blir, enligt Skrubbe, synlig när beslut om offentlig konst ska fattas.

– Kulturvärldens yrken uppfattas av vissa som något man kan göra på fritiden. Man kan till exempel ha akvarellmålning som hobby, men inte kirurgi, säger hon.

Pratet om skulpturer som bra PR och marknadsföring för kommuner då?

– För att det ska funka krävs det specifika satsningar, storslagna verk, medial uppmärksamhet eller ett välkänt konstnärsnamn, säger Jessica Sjöholm Skrubbe.

Mörkret faller över Borås. En halvmåne lyser ovanför Pinocchios huvud. Jag slår mig ned vid skulpturens fot och tänker på journalisten Krister Perssons ord: ”Pinocchio kommer att överleva oss alla”. På andra sidan rondellen lyser det inifrån en pizzeria. Ägaren Abbe Ibrahim berättar att det var ett självklart val att döpa restaurangen till Pizzeria Pinocchio.

– Alla som kommer för att titta på skulpturen äter hos mig. Vi har ett mycket bra samarbete, jag och Pinocchio, säger han.

Text: Johan Joelsson

Bilder: Jonatan Jacobson

 

skulptur2

 

skulptur3                skulptur4

 

skulptur5

 

skulptur6

 

skulptur7                skulptur8

 

skulptur9

 

skulptur10                skulptur11

 

skulptur12