Slöjd in i döden

Kista1

 

Timell och Kirchsteiger har under de senaste åren fått en hel nation att maniskt bygga verandor och garderober. Men i västgötska Uddebo tar man hemmafixartrenden ett steg längre. Varje torsdagskväll samlas en grupp människor i byns missionshus och snickrar sina egna personliga likkistor.

Slöjdläraren Claes Blixt fick en chock av Fonus likriktade utbud när han skulle välja en kista till sin döde far. Skräcken att i framtiden själv placeras i en trist standardkista fick honom att samla ihop några vänner och starta kvällskursen.

– Det måste få finnas ett individuellt värde som inte tillgodoses när man stoppas ned i en plywoodkista från Fonus, säger Claes Blixt.

Han sitter i det gamla missionshusets kök och samtalar med träkonstnären Peter Schoder i väntan på att de övriga kursdeltagarna ska dyka upp. Den sista kvällssolen dränker rummet i ljus. Ett väggur tickar taktfast.

Syftet med kursen är att avdramatisera och ifrågasätta de tabun som idag omgärdar döden. Allvarsamma diskussioner om livet och döden blandas med galghumor.

– En del tror att vi är livströtta. Men det här är en hyllning till livet. Vi vill skapa debatt. Var och en har ju möjlighet att påverka sitt eget slut, säger Claes Blixt.

På 1800-talet var det vanligt att folk på landet tillverkade sina egna kistor. De kunde stå i uthus och bodar och härbärgera potatis och foder fram tills dess att kistägaren dog. Men under åren har döden osynliggjorts i samhället. Peter Schoder är övertygad om att den moderna människans rädsla för döden är starkare idag jämfört med för 100 år sedan.

– Vi vill tro att vi lever i ett perfekt samhälle där det inte finns några problem. Förr i tiden levde man närmare döden. Nu ser man aldrig de döda. Det leder till att döden och begravningen idag blir så chockartad, säger han.

Peter Schoder ska, fram till det sista andetaget, använda sin likkista som stereoskåp. Uppe vid huvuddelen ska han borra hål för spotlights. Men än har han inte kommit speciellt långt.

– Förhoppningsvis blir man 80 år så att man hinner få lite stuk på den, säger han.

Han valde björk eftersom det är ett tacksamt material att skära i. På sidorna ska han nämligen hugga ut mönster. Än är han inte riktigt säker på hur det ska bli.

– Mönstret ska symbolisera mig och bära min särprägel. Men det blir inga rosor eller så, säger han.

Inger Stark från Limmared är den enda kvinnan i gruppen. I tio år har hon velat bygga en engelskt rödfärgad likkista helt utan krusiduller. Så när hon fick höra att Claes Blixt skulle starta en likkistekurs tvekade hon inte en sekund. Eftersom hon aldrig har haft träslöjd i skolan tar det lite tid att få in de rätta rörelserna med hammaren och sågen.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Hennes fäbless för likkistor har framkallat många skratt hemma i köket.

– Mina barn brukar skoja om att nu är morsan på väg ned i kistan. Mina vänner reagerar lite olika. Vissa blir halvt chockerade när jag berättar vad jag gör, säger hon.

Förutom kistan tänker Inger Stark tillverka ett bårtäcke som ska förvaras i familjen. Hennes dotter är pigg på att göra dekorationerna.

– Blir min likkista för ful så passar det ju utmärkt att gömma den under ett bårtäcke, säger Inger Stark.

Någon dödsångest har hon inte. Att bygga sin kista och engagera sina anhöriga är viktigt för att kunna sätta sin egen prägel på döden, menar hon.

– När min mamma dog var jag med och gjorde i ordning henne. Det är jag glad för idag. Man vill ju inte att någon med cigg i mungipan står och fixar till en slarvigt i slutet, säger hon.

Staffan Arvegård betraktar sin likkisteritning. Han arbetar till vardags som naturfotograf och vill att yrket ska följa honom i döden. På likkistans ena sida ska han bygga en gömsleglugg. Kistan ska han sedan måla i kamouflagefärger.

Claes Blixt är den i gruppen som kommit längst. Med japansågen i högsta hugg arbetar han på sin ”klassiska John Wayne-kista”. Inspiration har han hämtat från Lucky Luke, High Chaparall och Big Bengt. Mot en vägg står hans kistbotten av träfibermaterialet MDF.

– Det är bra att jobba med eftersom det är helt dött och inte rör sig, säger han och ler.

På kistans sidor ska han fästa ett lager av lindträ. På det ska han skära ut viktiga brytningspunkter i livet.

– Det blir symboler för moment i livet som har haft betydelse för mig. Och för den jag har blivit, säger han.

Peter Schoder står bredvid och betraktar honom med glasögonen på nästippen.

– Går du verkligen i den där? Du får nog jogga ganska mycket det sista året om du inte ska bli tvungen att ta till vaselinet, säger han.

Men Claes Blixt får visst plats i kistan. Han lägger sig på rygg och knäpper sina händer på bröstet.

Peter Schoder är övertygad om att framtidens likkistor blir mer personliga och estetiska.

– Människor vill få sina önskemål tillgodosedda. Vi kommer att få se sittkistor, ståkistor och rostfria kistor. Men även kistor med former av golfbagar och kungatronar, säger han.

Mörkret har lagt sig i Uddebo. Ännu en dag är långsamt på väg att försvinna. På bara ett par timmar har döden krupit lite, lite närmare.

Text: Johan Joelsson

Bilder: Jonatan Jacobson

 

Kista2

 

Kista6

 

Kista3              Kista8

 

Kista7