Svalsat

svalsat1

 

Dygnet runt laddar den isolerade jätteanläggningen Svalsat på Spetsbergen ner data från passerande satelliter. Rymddatan används bland annat till EU:s storslagna navigationssatsning Galileo som på sikt ska utmana det amerikanska GPS-systemet.

Trots att klockan närmar sig 10 på förmiddagen är det dunkelt utanför bilrutan. Polarnatten har precis lagt sig över den arktiska ögruppen Svalbard, och nu dröjer det nästan fyra månader innan solen kommer tillbaka. Efter att ha passerat en övervakad vägbom fortsätter vi vår färd uppför den branta serpentinvägen. Minuten senare är vi uppe på Platåberget. Överallt i det flacka, snötäckta landskapet syns vita bollar i jätteformat. Det är så kallade radomer som skyddar de högteknologiska antennerna mot snö. Vi är framme på Svalbard Satellite Station, Svalsat – en av världens största satellitstationer.

”Varje månad sker här cirka 14 000 satellitkontakter. Verksamheten pågår dygnet runt, året om”, säger Atle Ursfjord, operation manager på Svalsat, som möter upp vid huvudbyggnaden.

Anläggningen drivs av företaget Kongsberg Satellite Services, KSAT, som ägs av Kongsberggruppen och Norska Rymdstyrelsen. Syftet är att förse statliga och privata kunder över hela världen med satellitdata. Det är inte en slump att Svalsat byggdes just här. Svalbard ligger tillräckligt långt norrut för att få kontakt med satelliter i polär lågbana samtliga 14 gånger per dygn som dessa passerar polen. Sedan starten 1997 har anläggningen vuxit för varje år. Idag finns det ett 50-tal antenner på Svalsat.

”Den verkliga expansionen inleddes 2004 när det drogs fiberkabel mellan Svalbard och fastlandet. Tidigare tog det en vecka för oss att leverera bilderna till kunden, nu tar det max en timme”, säger Atle Ursfjord.

Bland Svalsats kunder märks bland andra NASA och dess europeiska motsvarighet ESA. Men majoriteten av den data som laddas ner är meteorologisk och används bland annat till väderleksrapporter, klimatforskning och miljöövervakning. Merparten av den information som laddas ner från satelliterna skickas vidare i krypterad form till slutkunderna. Men KSAT har även en grupp som sitter på företagets anläggning i Tromsö och producerar speciella miljöövervakningskartor. Med hjälp av radarbilder producerar KSAT kommersiella kartor som visar var det har skett oljespill till havs. Eftersom oljan lägger sig som en hinna på havsytan blir de förorenade områdena svarta på kartbilderna, berättar Atle Ursfjord. Tack vare kartorna, som i princip uppdateras i realtid, kan kustbevakning sätta in nödvändiga resurser för att minimera skadorna. Eftersom KSAT även arbetar med båtdetektion, utifrån satellitbilder, blir det också möjligt för företaget att knyta specifika fartyg till potentiella utsläpp. KSAT:s analysavdelning i Tromsö producerar även så kallade iskantskartor som visar exakt var havsisarna befinner sig. Dessa kartor är till stor nytta för rederier som behöver hitta de snabbaste rutterna i Arktis.

”Istället för att ta sig genom isen kan de köra runt den, vilket kan halvera både tiden till sjöss och åtgången av bränsle. Kartorna är användbara för fiskare, kustbevakning och forskare som ska gå mot Nordpolen”, säger Atle Ursfjord.

Svalsat står även i kontakt med de satelliter som försörjer EU:s navigationssystem Galileo, som ska stå helt klart 2018, med data:

”Totalt rör det sig om sex antenner här på Svalsat. Sen har vi en obemannad Galileo-antenn på vår anläggning på ön Jan Mayen. Galileo är ett stort projekt och en viktig kund för oss”, säger Atle Ursfjord.

Vi lämnar konferensrummet och går ut i den bistra Svalbardsvintern. Kylan biter i kinderna när vi promenerar på den plogade vägen som gör det möjligt att ta sig till de olika antennerna. Vintertid kan det vara besvärligt att överhuvudtaget ta sig till anläggningen. Den branta bilvägen snöar igen. Och blåser det för mycket kan inte ens helikoptrarna lyfta.

”Den längsta tid några anställda har fått vara kvar här är fem dygn. Men vi har både förråd med proviant och övernattningsmöjligheter. De tekniker som ska ut efter mörkrets inbrott har även gevär om det skulle komma isbjörnar”, säger han.

Vi går in i en av radomerna och betraktar den vita parabolantenn som står i viloläge.

Plötsligt börjar den surra och röra sig. En satellit är på väg. När satelliten kommer upp över horisonten följer antennen den under cirka en kvart och tankar ned data tills satelliten försvinner ur sikte. Informationen går med ljusets hastighet från den arktiska utposten via den 130 mil långa fiberkabeln på flera tusen meters djup vidare till slutkunden som inom en timme kan börja jobba med datan. Vi fortsätter vår promenad genom det arktiska ökenlandskapet. I utkanten av stationen står en byggkran och några arbetsfordon. Under nästa år ska fyra nya antenner uppföras på Svalsat. Det är inte bara på Svalbard som KSAT växer. Företaget som idag har anläggningar i Tromsö, Antarktis, Jan Mayen, Sydafrika, Singapore, Mauritius och Dubai fortsätter att expandera även globalt. En anläggning har precis öppnat i Panama City och de kommande åren ska KSAT även uppföra en antenn i Inuvik i Kanada. Den ska bland annat användas till ESA:s Copernicus-projekt, berättar Atle Ursfjord. Eftersom utvecklingen går mot enklare och billigare satelliter kommer fler mindre företag att ha möjlighet att skicka upp satelliter. Och då kommer det att krävas fler antenner på jorden för att kunna registrera all data från rymden. Atle Ursfjord berättar att Svalsat inom kort behöver rekrytera mer folk till den växande anläggningen.

”Som tur är har vi mycket fjäll att ta av. Det finns gott om plats på Svalbard, säger han och ler”.

Text: Johan Joelsson

Bilder: Jonatan Jacobson

 

svalsat2

 

svalsat3

 

svalsat6

 

svalsat4               svalsat5

 

svalsat7

 

svalsat8

 

svalsat9

 

svalsat10