Svordomar i skolan

4                2

 

Den ene har vigt sitt liv åt att samla kuk-, fitt- och knullsynonymer. Den andra bestraffar könsordsanvändare med kvarsittning. Vi sammanförde författaren Bengt Dagrin och rektorn Christin Stigborg för ett samtal om fula ord i skolmiljö.

I höstas vallfärdade journalister till Mackleanskolan i skånska Skurup. Orsaken var att rektorn lanserat en handlingsplan mot kränkningar som bland annat gick ut på att svordomar och könsord skulle bestraffas med kvarsittning. Insändarredaktörerna på lokaltidningarna rös av välbehag när debatten briserade i spalterna. Vissa föräldrar tyckte att metoden var nödvändig, däribland skolbusschauffören Susanne Mårtensson vars son Filip går på skolan.

– Det här borde ha genomförts långt tidigare. På min buss vet ungarna att jag kastar av dem om de använder såna ord, säger hon.

Andra menade att idén var omodern och befängd. I en lägenhet vid Österports torg i Ystad, drygt två mil från Mackleanskolan, satt Bengt Dagrin och läste artiklarna om handlingsplanen. Han blev förbannad. Under ett kvarts sekel har den språkliberale författaren kämpat för att befria svordomarna och könsorden från sina tabutyngda bojor. Nyligen släppte han den sista utgåvan av sitt livsverk ”Stora Fula Ordboken”, en ekivok bibel med sammanlagt 15 000 könsord och svordomar.

När jag första gången mejlar och frågar om han är sugen på att diskutera fula ord i skolmiljö med Skurupsrektorn är svaret korthugget: ”Har svårt med personer med idéer som denna Christin Stigborg. Kan inte tänka mig att det kan bli ett intressant samtal”.

Drygt två månader senare öppnar han ändå portarna till den puritanska högstadieskolan i Nils Holgerssons hembygd. Christin Stigborg tar emot på sitt kontor. Stämningen är till en början avvaktande. Bengt Dagrin bryter isen genom att överlämna ett exemplar av ”Stora Fula Ordboken” till skolans bibliotek. Christin Stigborg tackar och berättar att hon faktiskt läst delar ur den. Sen börjar hon förklara hur skolledningen fick idén till handlingsplanen.

Christin: Vi ville skapa en positiv attityd på skolan. Tidigare hade vi en handlingsplan mot klotter som slog väl ut. Vi frågade oss vad vi mer hade för bekymmer. Det kom fram att eleverna säger taskiga och kränkande saker till varandra, något vi inte kan gå med på. Fula ord som används för att kränka hör inte hemma här.

Bengt: Men vilka känner sig kränkta? Har ni pratat med eleverna? Ta bara ordet hora. Det är ett gammalt ord besläktat med latinets carus som betyder kär. Idag använder många tjejer det som vilket tilltalsord som helst, ibland till och med i positiv bemärkelse. Det kan man ju inte se som en kränkning. När ordet tjej, som från början var ett romaniord som betydde dotter, kom in i Stockholmsslangen vid sekelskiftet 1900 betydde det hora eller prostituerad. Men 30 år senare hade det blivit ett inneord som betydde ung flicka. Jag kan se att ordet hora är på väg att utvecklas i samma riktning.

Christin: Folk blir sårade av ord. Vi har inte kommit så långt att vi kan kalla folk hora och mena tjej. Tonåringar är ibland osäkra på sig själva. De vågar inte alltid berätta att de blir ledsna. Det är omöjligt att veta vilka som tar åt sig. Därför har vi bestämt att vi sätter gränsen när lärarna uppfattar att elevernas ord skulle kunna såra någon.

Bengt: Men ordens betydelse förändras. Min mormors mors generation använde inte ordet hej eftersom det var ett ord som man enligt Bibeln hälsade djävulens änglar med. De bibeltrogna såg det som väldigt fult. Det var inte förrän i början av 1900-talet som ungsocialisterna började använda det. Om jag var en bibeltrogen elev hade jag kunnat bli kränkt av det.

Christin: Ordet hej kan vi inte bestraffa. Hade vi fått argumenten kunde vi resonera om det. Men det är ju ett väldigt vanligt ord.

Bengt: Men bestraffningar? Något av det dummaste jag kan tänka mig är reglerna inom fotbollen. Att man får varning när man svär åt sig själv. Det är oerhört korkat av flera anledningar. Svordomar ger lindring åt den frustration man känner på ett helt annat sätt än snälla ord ur vardagsspråket. Man måste tänka lite längre än att orden kan vara kränkande för vissa.

Christin: Min mamma sa alltid järnvägars när hon blev arg. Jag visste precis att det betydde helvete. Det kan man ju säga.

Bengt: Nej. Jag har provat det där, jag körde med filmjölk. Det hjälper inte. Men skriker man fan eller jävlar så lindrar det smärtan när man slagit sig på tummen. Jag håller dock med dig om att man såklart inte ska såra varandra.

Christin: Det gör man ju genom att säga hora eller bög. Man kan använda vilket ord som helst på ett fult sätt. Det är det farliga, tycker jag. Vi vill såklart heller inte att eleverna svär när de har en redovisning inför klassen.

Bengt: Det är ju inte själva orden som är fula, det är missbruket. Det spelar ingen roll om du säger fan eller liksom stup i kvarten. Det är precis lika illa. Oavsett vilka orden är ska de inte missbrukas.

Christin: Det tror jag faktiskt vi är rätt överens om.

Bengt: Så långt tillbaka som i den apokryfiska skriften ”Jesus Syraks vishet” går det att läsa: ”den man som ofta svär begår mycken synd”. Där har vi ordet ofta. Men det betyder inte att man fördömer allt svärande. Vidare står det: ”den som svär i onödan skall ej bliva ostraffad, hemsökelse skola drabba hans hus”. Där har vi det igen, i onödan.

Johan: Vad har handlingsplanen fått för konsekvenser?

Christin: Eleverna har börjat tänka efter vad de använder för ord när de pratar till varandra. Överlag har vi fått en lugnare atmosfär.

Bengt: Det finns skolor som gått tillväga på ett annorlunda sätt. I Olofström anordnades ordbål. Man ställde upp en brinnande tunna på skolgården. Sen fick eleverna skriva ned alla fula ord de kunde och gå fram och slänga lapparna i tunnan. Rektorn höll tal om att fula ord var en ful ovana. Han sade att det tar tre veckor att bli av med en ful ovana. När jag läste det frågade jag först mig vilka ord som egentligen hade stått på de där lapparna. Sen skulle jag gärna vilja veta var rektorn fick tidsgränsen på tre veckor ifrån.

Christin: Det förstår jag. Barnavårdscentralen säger att ett barn vänjer sig vid en smak efter 21 gånger. Viktväktarna säger att det tar tre veckor att göra sig av med sitt godissug. Det verkar vara en magisk gräns.

Bengt: På en annan skola utdömde lärarna straffen. Ett fult ord resulterade i en gul varningslapp. När man svurit tre gånger fick man rött kort. Då kallades föräldrarna till skolan. Precis som det var för mig när jag hade varit nere på skoltoaletten och klottrat ordet som går att hitta mellan kujonera och kukeliku.

Christin: Var det värre med ordet än att du skrev på väggen?

Bengt: Ja, det var på Karolinska högre allmänna läroverket för gossar. Men vi har inte kommit så mycket längre idag än när jag gick i skolan för 60 år sedan. Det tycker jag är allvarligt, tråkigt och synd. I det här fallet är jag helt med på resonemanget beträffande kränkningar, men vad jag fortfarande inte kan förstå är hur ni vet att eleverna blir kränkta.

Christin: Det kan vi omöjligt veta. Men vi kan ta diskussionen. Klassföreståndarna känner sina elever väldigt bra och vet vilka som är lite utanför och tar åt sig.

Johan: Hur många kvarsittningar har ni haft?

Christin: Jag är ansvarig för två enheter på skolan och vi har haft sex stycken. Först brukar vi ringa föräldrarna. Men vi har haft elever som fått kvarsittning direkt om de sagt något riktigt allvarligt.

Bengt: Får eleverna sitta i en skamvrå under kvarsittningarna?

Christin: De sitter i helt vanliga klassrum.

Bengt: Jag fick sitta i skamvrån med huvudet riktat mot väggen. Men nu kan man alltså sitta i ett rum och läsa?

Christin: Ibland har vi haft diskussioner om språkbruk.

Johan: Men kan det inte bli komplicerat om eleven kommer från en familj där svordomar används frekvent?

Christin: I samband med att vi införde handlingsplanen skrev vi ett brev till föräldrarna och uppmanade dem att hjälpa oss genom att tänka på språkbruket hemma. Vi vet att det finns elever vars föräldrar säger förfärliga saker till sina barn. Men även de eleverna måste veta att det inte är okej att säga vad som helst.

Johan: I höstas kom det fram att en av era lärare hade kallat sina elever för dumhuvuden.

Christin: Ja. Det får lärarna absolut inte göra.

Johan: Fick läraren kvarsittning?

Christin: De har så långa arbetsdagar ändå. Men vi hade ett samtal om detta. Det ska inte förekomma.

Bengt: Jag hade en latinlärare vars högsta nöje var att trycka ned oss och berätta hur dåliga vi var och hur många som blivit underkända på skrivningarna. Han njöt. Vi kallade honom Gamen. Det gjorde det lite lättare.

Christin: Gällande vår handlingsplan har jag fått massor av berömmande mejl från föräldrar och utomstående. En äldre lärare ringde och tyckte initiativet var jättebra. Han hade en massa förslag på vad eleverna kunde göra under kvarsittningarna.

Johan: Det kanske var Gamen.

Christin: Haha.

Johan: Finns det inte en viss uppfostrande underton i den här handlingsplanen?

Christin: Jo, det håller jag med om. Men tyvärr så behöver vi vara uppfostrande ibland. I vissa fall kommer elever hit med värderingar som inte överensstämmer med samhällets normer.

I solgasset på skolgården sitter fem elever runt ett bord. Busschauffören Susannes  son Filip Mårtensson i 9 I är klädd i röd huvtröja och svart mössa. Han håller inte med sin mamma om att kvarsittningar är vad som behövs för att få bukt med elevernas användande av allsköns könsord och svordomar.

– Dagens ungdom är nog lite mer komplicerad än den äldre generationen. Vi kan kalla varandra för kukhuvud utan att någon tar illa upp, säger han.

Text: Johan Joelsson

Bilder: Jonatan Jacobson

FOTNOT: Texten är ett utdrag ur ett längre samtal mellan Christin Stigborg och Bengt Dagrin.

 

6

 

1                  3

 

5