Fostersamling

Tblad2

 

I en rå källare i Lund förvaras tusentals foster i arkivskåp och grumliga glasburkar. Den kontroversiella Tornbladsamlingen hade förmodligen destruerats för länge sedan om det inte vore för en stridbar 85-åring som drömmer om en utställning.

Trots höstens intåg grönskade det fortfarande i Helgonabacken den där oktoberdagen 1934. Solen sken från en klarblå himmel när de frackklädda männen radade upp sig utanför universitetets senaste institution, Tornbladinstitutet. Invigningsstämningen var uppsluppen och bullrig; universitetets rektor Axel Moberg, hotelldirektören Hjalmar Tornblad och anatomiprofessorn Ivar Broman hade svårt att uppbåda det akademiska allvar som högtidligheten krävde. Men det var kanske inte så konstigt. Byggnaden var storslagen: raka funkislinjer, stora fönster och solida byster i entrén. Från början hade arkitekten till och med lekt med tanken att anlägga ett aphus, för institutets försöksdjur, på taket. Tack vare en generös donation från hotellmogulen Hjalmar Tornblad skulle den internationellt erkände anatomen och embryologen Ivar Broman få ett hem för sin voluminösa samling av djur- och människofoster. Men planerna sträckte sig längre än så. Donationen skulle även finansiera en skräddarsydd professur åt Broman så att han skulle få möjlighet att bedriva embryologisk forskning i världsklass. Inte undra på att herrarna var glada. Ivar Broman – som i läkaren Israel Holmgrens memoarer beskrivs som ”en liten livlig, alltid skrattande man med små näpna fötter, kokett chausserade med rosettprydda skor” – var inte bara intresserad av embryologi. Han var även engagerad i Svenska sällskapet för rashygien och Riksföreningen Sverige-Tyskland som verkade för ”ett rättvist bedömande av det nya Tyskland”. Den jovialiske Tysklandsvännen, som drev institutet fram till sin död 1946, såg till att Tornbladinstitutet fick en akademisk rivstart inom den jämförande embryologin som var i ropet på 1930-talet. En sommardag1948, två år efter Bromans död, promenerade den unge studenten Bengt Källén från Kristianstad för första gången upp för den välkrattade grusgången som ledde fram till institutet. Han hade precis tagit studentexamen i Göteborg där han skrivit ett omtalat biologiarbete om utvecklingen i benfiskars hjärnor. Påhejad av sin handledare hade ynglingen gjort ett par nya upptäckter som han fått publicerade i en vetenskaplig tidskrift. Trots sin ringa ålder var det en relativt självsäker 18-åring som öppnade ekdörrarna till institutet där han ämnade fortsätta sina studier ”ett litet tag”. Bengt Källén stannade en stund i entrén och beundrade bysterna föreställande Broman och Tornblad. Sedan blickade han upp mot väggarna i trapphuset som pryddes av en imponerande hornsamling från djur som Ivar Broman nedlagt under sina forskningsresor i Afrika och Nordamerika. Det var kärlek vid första ögonkastet.

En iskall decemberförmiddag 66 år senare går vi på grusgången som leder fram till det sjangserade institutet i centrala Lund. Förutom ett blekgult ljussken från ett rum på andra våningen är allt nedsläckt. Efter att ha tryckt på en ringklocka syns efter ett tag siluetten av en grånad man som långsamt rör sig genom korridorerna. Det drar från fönstren och ekar tomt i de ödsliga salarna. Det var länge sedan det bedrevs någon spjutspetsforskning på institutet. Bengt Källén är ensam kvar. Han stannade längre än ”ett litet tag”. 1965 utsågs han till föreståndare för institutet, en titel som han fortfarande innehar. Trots att professor Källén pensionerades 1994 och slutade få lön har han fortsatt att gå till sitt jobb 40 timmar i veckan. Trots att han fyllt 85 år har han inga planer på att trappa ned. Och han har sina skäl. Tornbladinstitutet lyder formellt under Medicinska fakulteten som vid flera tillfällen undersökt möjligheterna att få bort Källén, destruera den otidsenliga fostersamlingen och tömma institutet för att kunna använda byggnaden för andra ändamål. Men detta har hittills inte lyckats. Enligt donationsbrevet från 30-talet får institutet nämligen inte stängas så länge det upprätthålls en ”verksamhet” i lokalerna. Bengt Källén har bitit sig kvar trots att han vid ett tillfälle, enligt honom själv, har fått bekosta en årshyra ur egen ficka. Sina dagar ägnar han bland annat åt att handleda doktorander på distans och agera expert i läkemedelsrelaterade fosterskadefrågor åt Socialstyrelsen. En av anledningarna till att Källén barrikaderat sig på institutet är Tornbladsamlingen.

– När jag började här hade jag en svag obehagskänsla inför fostren. Jag gick inte ner i källaren när det var mörkt. Men den känslan försvann rätt snabbt, säger Bengt Källén.

Tornbladsamlingen är uppdelad i fyra separata källarrum. Bakom en brandsäker dörr ligger en stor sal med hundratals arkivskåp fyllda med seriesnittade foster från människor och djur. Bengt Källén öppnar ett skåp och drar ut en låda. Under skyddsglaset kan man följa ett mänskligt embryos utveckling vecka för vecka. I ett annat skåp finns bland annat snittade embryoserier från tamgris, vårtsvin och elefant. Vi går vidare till ett syltkällarliknande utrymme där putsen börjat släppa från väggarna. På hyllor står mängder av glasburkar fyllda med djurfoster – ”från enkel husmus till mer ovanliga saker”. Här finns bland annat kameleonter, ålar, valar, zebror, ormar och giraffer. En del foster bytte Ivar Broman till sig men merparten samlade han själv in i Sverige samt under expeditioner i Afrika och Nordamerika. Gulnade tidningsklipp vittnar om en Afrikaexpedition 1929.

– Broman sköt hej vilt och samlade foster. Han hade även med sig två giraffer hem som stoppades upp. Broman hade licens att skjuta fyra, men en blev kvar i Nairobi och en valde expeditionsdeltagarna att äta upp eftersom den hade en ful svans, säger Bengt Källén.

I nästa rum, bland övergivna tvättmaskiner och allsköns bråte, har en vägg täckts med vita lagerhyllor. Där står spritfyllda burkar med foster från både djur och människor. I vissa burkar ligger flera foster tillsammans. En del burkar sluter tätt, men i vissa har spriten börjat dunsta. I ett fjärde rum finns Ivar Bromans ”patologiska samling”. Den består bland annat av siamesiska tvillingar, cykloper och foster med hopväxta ben. Tornbladsamlingen har i princip helt förlorat sitt medicinvetenskapliga värde.

– Senaste gången någon forskare kom för att studera delar av samlingen var på 1990-talet. Det var en australiensare som var mycket intresserad av fågelfosterutveckling, säger Bengt Källén.

Förutom ett antal foster som institutet fått från Zoologiska museet i Lund består de mänskliga preparaten i samlingen av abortfoster som svenska sjukhus skickade för undersökning till Ivar Broman under den första halvan av 1900-talet. En procedur som med stor sannolikhet skedde helt utan de berördas medgivande. Samlingen har sedan kompletterats med ett fåtal foster som skickats till institutet för undersökning även efter Bromans död. Ett fåtal ”intressanta” sådana har Bengt Källén, som en del av sin yrkesutövning, sparat i sprit. Något som åtminstone juridiskt länge var i sin ordning. Först i början av 2000-talet kom nya riktlinjer från Socialstyrelsen som omöjliggjorde detta. Det är en stark och stundtals även olustig upplevelse att gå runt i den belamrade källaren och betrakta fostren i burkarna. Tankarna leder osökt in på Ivar Bromans vurm för rasbiologi i allmänhet och Hitlertyskland i synnerhet. Bengt Källén sticker inte under stol med att Ivar Broman hade rasbiologiska intressen, något som bland annat drev Broman under de forskningsresor han företog till Afrika. Källén menar dock att man måste betrakta Bromans värv i en historisk kontext och att den rådande tidsandan på det stora hela var rätt ”tyskvänlig”:

– Husdjursaveln och växtförädlingen kom igång på allvar. Det låg nära till hands att vilja förädla den mänskliga rasen också. För oss idag är det så klart helt absurt, men folk har en tendens att glömma bort den historiska omgivningen, säger Bengt Källén.

Tornbladsamlingen är unik i sitt slag. Men den är samtidigt i behov av restaurering för att inte förstöras. Sprit behöver fyllas på, etiketter förnyas och glasburkar rengöras. 2006 fick Thomas Söderqvist, chef för Medical Museion i Köpenhamn, i uppdrag av Medicinska fakulteten att inventera samlingen och skriva en rapport om dess kulturhistoriska värde. Tillsammans med en konservator, specialiserad på mänskliga preparat, besökte han Tornbladinstitutet vid två tillfällen. Han häpnade. Söderqvist beskriver samlingen som ”ett enastående historiskt dokument med högt internationellt värde” och minns att han reagerade kraftfullt när han fick höra att fakulteten övervägt möjligheten att destruera den.

– Det vore ett kulturhistoriskt vansinne! Det är som att gå in på ett museum och säga ’jaså, ni har en jävla massa sameslöjd här, det ska vi inte ha, bränn skiten’. Så gör man bara inte, säger han när jag når honom på telefon.

Thomas Söderqvist medger att samlingen inte direkt representerar den samtida medicinforskningens frontlinje, men tillägger att museisamlingar har en tendens att bli forskningsmässigt värdefulla med tiden. Medical Museion inviger i vår en helt ny utställning och Thomas Söderqvist skulle på stående fot tacka ja om institutet bestämde sig för att donera delar av Tornbladsamlingen. Några etiska betänkligheter kring att ställa ut mänskliga preparat har han inte överhuvudtaget så länge det görs respektfullt. Söderqvist passar även på att rikta en känga mot den svenska museivärlden som, enligt honom, genomsyras av en ”utbredd beröringsskräck”:

– Man kan inte börja bränna och begrava. Det vore talibanpolitik, som att spränga Buddhastatyerna i Afghanistan. Det här är ett kulturarv som ska in på museum och ligga där i all evighet, säger han.

Fotografen Malin E Nilsson har under flera år dokumenterat Tornbladsamlingen. 2013 var hon med och producerade utställningen ”Fotografi i vetenskapens tjänst, kroppen” på Malmögalleriet Format. Förutom fotografier visades även burkar med djur- och människofoster som lånats in från Tornbladinstitutet. Projektet kritiserades av en pensionerad barnläkare som i en Sydsvenskan-artikel menade att utställningen var ett etiskt övertramp som borde stoppas eftersom det var omöjligt att få samtycke från de berörda kvinnorna. Bengt Källén, som inte har några etiska betänkligheter inför en utställning så länge materialet presenteras på ett professionellt och seriöst sätt, berättar att ett par svenska museer kontaktat honom med förfrågningar om att ställa ut delar av samlingen. Men än är inget klart. Han tror att en ambitiös medicinhistorisk utställning med djur- och människofoster hade kunnat locka en stor publik. För intresset finns. Det händer att privatpersoner kontaktar honom för att få möjlighet att beskåda samlingen. Bengt Källén har genom åren även haft skolklasser på besök:

– En gång hade vi till och med en dagisklass. Jag minns att de var mycket fascinerade och skickade senare teckningar till mig, säger Bengt Källén.

Att mänskliga preparat visas i museimiljö är inget ovanligt. I Berlin, London och Köpenhamn har medicinhistoriska utställningar lockat storpublik de senaste åren. För att inte tala om Gunther von Hagens vandringsutställning ”Body Worlds” med kroppar donerade av privatpersoner. Men i Sverige hade en utställning baserad på de mänskliga fostren i Tornbladsamlingen varit omöjlig. Det tror i alla fall Eva Ahlsten, chef för Medicinhistoriska museet i Uppsala:

– Jag tror att många kopplar ihop fostren med de australiensiska skeletten och nazisternas klassificeringsiver. I Tyskland drar man fram historien och visar den. Någon måste börja våga göra det även i Sverige, men givetvis med en vetenskaplig botten och med ambitiösa förklaringar, säger Eva Ahlsten.

Bengt Källén är 85 år. Vad kommer att hända med Tornbladsamlingen när han inte längre är kapabel att fortsätta sitt ideella heltidsjobb? Enligt uppgift till Ping håller Medicinska fakulteten på att utreda vad som krävs för att flytta Tornbladsamlingen till Biologiska museets magasin på Arkivcentrum Syd i Lund. Jag når professor Gunilla Westergren-Thorsson, dekanus och ordförande för Medicinska fakultetens styrelse, på telefon. Hon är mycket tystlåten, men bekräftar planerna på en flytt, något som dock inte är gjort ”i ett huj” på grund av de etiska aspekterna. Westergren-Thorsson bekräftar också att fakulteten historiskt utrett möjligheterna att destruera samlingen. Något som dock inte är aktuellt i dagsläget:

– Det är ett unikt material som man behöver vara rädd om på ett sätt. Samlingen har ett stort värde att förmedla vidare till allmänheten och samhället, säger hon.

Tillbaka till källaren i Lund där Bengt Källén äntligen har hittat sin favoritburk. Den innehåller fostret efter en idag utrotningshotad ras av sibirisk vildkatt. Han fingrar på det tjocka glaset och beundrar de svarta fjunen på kroppen. Bengt Källén lyfter upp burken mot ljuset för att se bättre.

Vad hade hänt med samlingen om du inte bitit dig kvar på institutet?

– Jag antar att den hade slängts. Envishet är ibland en dygd, säger han.

Text: Johan Joelsson

Bilder: Jonatan Jacobson

 

Tblad1

 

Tblad3

 

Tblad5

 

Tblad4

 

Tblad6                 Tblad7

 

Tblad8

 

Tblad10

 

Tblad9

 

Tblad12                 Tblad13

 

Tblad14

 

Tblad15

 

Tblad11

 

Tblad16