Urban utforskning

toftanäs1

 

De har kallats actionarkeologer och fascineras av rivningskåkar och nedlagda industrier. Genom att besöka och dokumentera stadens övergivna platser studerar människorna inom urban exploration-rörelsen aktivt vår 1900-talshistoria. Sydsvenskan har följt två ruinromantiker genom spindelnäten bara ett stenkast ifrån Öresundsregionens skrytbyggen av glas.

Artikel 1:

En dag för drygt 30 år sedan gick trädgårdsmästaren hem. För gott. Sedan dess har handelsträdgården vid Toftanäs stått och förfallit. Tills dagen då Andreas Ingefjord fann platsen på nytt.

En avlöningslista från 1952 ligger uppslagen på en arbetsbänk. En mangroveliknande skog har vuxit upp inuti drivhuset och för länge sedan krossat glastaket. Naturen har långsamt återtagit kontrollen över handelsträdgården i Malmös östra utkant. Andreas Ingefjord tar upp sin digitalkamera och börjar fotografera.

– Jag var på väg hem ifrån Bokskogen då jag fick syn på en hög skorsten och bestämde mig för att kolla upp vad det var som låg här, säger han.

Andreas Ingefjord som arbetar på Malmö stadsbibliotek började dokumentera övergivna byggnader för tre år sedan efter att ha sett fotografen Rob Dobis bilder från amerikanska spökstäder. Hittills har Ingefjord besökt ett 40-tal övergivna platser i Sverige och Europa. Bilderna lägger han upp på Fotosidan.se.

– Jag har alltid burit på en nästan barnslig upptäckarglädje. På högstadiet kunde jag stå och titta på fabriker i timmar. När jag var ännu yngre var jag besatt av arkeologi, dinosaurier och gamla monument. Jag tror att mitt historieintresse kan förklara mycket av fascinationen för övergivna platser, säger han.

Fenomenet urban exploration, eller urban utforskning, uppstod i Australien på 1980-talet och spred sig snabbt till USA och Kanada. Rörelsen har utvecklats till en internationell subkultur. Utövarna knyter kontakter och visar upp sina fotografier på olika internetfora.

Det finns en rad kodex bland de urbana utforskarna. Man varken stjäl, förstör eller bryter sig in med våld. Det enda man lämnar efter sig är fotspår.

– Men jag brukar ta med mig en liten souvenir, säger Andreas Ingefjord och stoppar ned ett pappersark med en torkad växt i sin väska.

Bland utövarna råder det ofta ett stort hemlighetsmakeri. På internet ger utforskarna platserna kryptiska namn för att ingen ska hitta dit. Något som Andreas Ingefjord inte gillar.

– Jag tycker att det är kul om fler får chansen att se de här platserna.

Handelsträdgården övergavs på 1970-talet. På flera ställen har taket rasat in och golvet krackelerat. En möglig arbetsoverall ligger i ett hörn. I en påse ligger en lunta gulnade noter. Den smutsvita putsen på väggarna har fallit till marken likt tunga snöflingor.

– Det är häftigt att detta ligger så nära civilisationen, bara 100 meter från villaidyllen. När folk ser mina bilder härifrån tror de att jag har varit i Polen eller Ryssland. De blir ganska förvånade när jag berättar att platsen ligger i Malmö, säger han.

När medierna rapporterar om urban utforskning framhävs ofta det olagliga i att vistas på de övergivna platserna. För tre år sedan dömdes en 23-årig man till böter efter att ha gått vilse i Jönköpings dagvattensystem. Enligt brottsbalken betraktas det som olaga intrång när man olovligen tar sig in i någon annans byggnad, kontor eller fabrik. Andreas Ingefjord är därför mån om att alltid fråga om lov innan han går in.

På en bänk bredvid en brevvåg ligger färgglada teckningar. En röd trampcykel är parkerad utanför kontoret.

– Det här är så intimt. Man kommer ruskigt nära verksamheten jämfört med stora industrikomplex som är helt utblåsta, säger Andreas Ingefjord.

Det luktar unket inne på kontoret med de storblommiga 70-talsgardinerna. Golvet sviktar oroväckande. Bland spindelnät, gummistövlar och fotbollsbenskydd står en robust skrivmaskin.

– Alla de här övergivna platserna är symboler för att saker förändras. Byggnaderna är monument över svunna tider. Vi står här och betraktar människors mod, drömmar och ambitioner, säger Andreas Ingefjord.

Att utforska övergivna platser är en udda hobby. Det har Andreas Ingefjord fått höra. Men han håller inte med om att det skulle vara nördigt eller insnöat att kartlägga gamla byggnader. När han börjar berätta lite mer ingående brukar fler se tjusningen.

Fågelkvitter hörs inifrån ett övervuxet drivhus. Nere i slyn ligger glasskärvor och rostiga metallstänger.

– I vårt svenska välfärdssamhälle tror vi att allt är snyggt och fungerar. Men skrapar man på ytan upptäcker man att de här ruinerna finns överallt, säger Andreas Ingefjord.

Han tittar ut över gräsmattorna som omger handelsträdgården. Ett par hundra meter bort lyser Maxikomplexets röda skylt hårt mot den regntunga himlen.

Text: Johan Joelsson

Bilder: Jonatan Jacobson

 

toftanäs2

 

toftanäs4

 

toftanäs5                   toftanäs6

 

toftanäs3

 

toftanäs7                   toftanäs8

 

Artikel 2:

Att en Chalmersdocent i ekonomisk historia skriver en storsäljande coffee table-bok tillhör inte vanligheterna. Men efter Jan Jörnmarks bok Övergivna platser har den urbana utforskningen fått ett rejält uppsving i Sverige.

Under en bilsemester i Värmland 2004 upptäckte Jan Jörnmark en övergiven folkpark djupt inne i skogen. En månad senare fann han en nedlagd kraftverksdamm i Halland. Sedan dess har han besökt över 200 ruiner och blivit en slags galjonsfigur för den urbana utforskningen i Sverige.

Sydsvenskan träffar honom vid det nedlagda sockerbruket i Jordberga som fått ett eget kapitel i hans bok. Det var här, i Västra Vemmenhög, en bit från Jordberga, som Nils Holgersson påbörjade sin resa i Selma Lagerlöfs roman från 1907. Pojken på gåsryggen blickar ned på sockerbrukets rykande skorstenar. Hundra år senare cirkulerar sjok av svarta fåglar ovanför de röda tegelbyggnaderna som övergavs 2000.

– Sockerbruket ger en känsla av tomhet. Det är en av de mest välbehållna fabriksruiner jag sett, säger Jan Jörnmark.

Jordberga sockerbruk byggdes 1890-1891 i en tid då framtidstron och protektionismen var stark. Sockerindustrin sysselsatte flera tusen människor i södra Sverige. Men sedan verksamheten bommade igen 2000 står byggnaderna tomma i väntan på rivning. Orsaken till att de skånska bruken dött ett efter ett är att EU vill få medlemsländerna att radikalt sänka sin sockerproduktion för att få bukt med det europeiska överskottet.

På det dammiga klinkergolvet i produktionshallen ligger ett fuktigt fågelkadaver. De stora kokpannorna står i symmetriska rader som rostfria svampar. Under det sista året arbetade 200 personer här. Nu är det knäpptyst. På en vägg har någon klottrat ”I am hopeless in love”.

– Anledningen till att jag fastnade för de här övergivna byggnaderna från början var den starka känslan av tidsresa. Historien blir så påtaglig och närvarande, säger Jan Jörnmark.

Trots att han i sitt arbete undersöker lämnade platser som en gång i tiden har sjudit av liv, framtidstro och optimism känner han aldrig nostalgi.

– Då hade jag aldrig kunnat göra den här boken. Alla drygt 200 ställen jag dokumenterat är fyllda av historier och bär på budskap från en annan tid. Men det var då och nu är nu. Det blir aldrig mer Hyland och Wallenberg.

Leif Nilsson har arbetat på Jordberga i 35 år. För Daniscos räkning håller han efter sockerbruket så gott det går. Han delar Jan Jörnmarks osentimentala syn på svunna tider.

– Det går inte att vara nostalgisk. Då kan man beställa gravsten direkt. Jag förfaller med bruket, säger han.

Till vardags föreläser Jan Jörnmark om globalisering, innovationer och strukturomvandling. Trots sitt analytiska arbete har han svårt att sia om vilka av dagens industrier som kommer att vara ruiner om 50 år.

– Det normala i ett kapitalistiskt samhälle är att det hela tiden dyker upp nya produkter som ersätter de gamla. Jag kan tänka mig att Ridderhiems grekiska oliver försvinner för gott. Men det genererar inga ruiner som det här, säger Jan Jörnmark och ler.

På sockerbrukets gård trycker sig buskar upp ur sprickor i asfalten. Ett par nässlor har slagit rot nere i en brunn.

– När den mänskliga aktiviteten upphör går förfallet snabbt. Bruket känns mer som en ruin än vad det gjorde för bara ett år sedan när jag var här sist, säger han.

Glasdörren till huvudentrén är sprucken. Koppartjuvar har vid flera tillfällen brutit sig in i sin jakt efter det lättsålda grundämnet. Innanför portarna hänger Sockerbolagets logotyp i mosaik bredvid akvareller föreställande bönder som lirkar upp betor ur jorden.

I september släpper Jan Jörnmark uppföljaren till Övergivna platser. Att den första boken sålt omkring 10 000 exemplar är egentligen inte så konstigt, menar han.

– Blandningen av bilder och en hyfsat bra berättad historia som människor ofta varit med om själva tror jag ligger bakom, säger han.

I konferensrummet står plastblommorna kvar och i personalmatsalen hänger röda Bumlinglampor i rader. Den sista utgåvan av väggtidningen Jordberganytt sitter fastnålad på en anslagstavla. Några postfack är överfulla. I ett förråd bakom matsalen finns föremål som sedan stängningen hittats på bruksområdet. Här finns en liten barnvagn och en uppblåst plastdelfin med leende mun.

– Vilka otroliga bilder, och så kommer folk hit för att sno koppar istället för att fotografera, säger Jan Jörnmark.

Vinden river i trädkronorna som omger parken med de tomma arbetarbostäderna. Klockan på sockerbrukets fasad har stannat på några minuter i tre.

– Det är platser som Jordberga som bäst berättar vår ekonomiska historia, säger Jan Jörnmark.

Text: Johan Joelsson

Bilder: Jonatan Jacobson

 

Jordberga5

 

Jordberga1                   Jordberga2

 

Jordberga3

 

Jordberga4