Webbdemokraterna

webbdemo1

 

Ett kluster av nätaktivister från Nordafrika och Mellanöstern befinner sig just nu i Öresundsregionen. Med hjälp av digitala verktyg kämpar de för demokrati, mänskliga rättigheter och samhällsutveckling i sina hemländer. PING har träffat tre av dem.

Systerns röst i luren var samlad: ”De kommer nu, 87 jeepar, ni måste dra!” Maryam Al-Khawaja – som satt hopkrupen i det provisoriska presscentret och betraktade de hundratals tälten vid Pärlrondellen i Bahrains huvudstad Manama – berättade om det korta samtalet för sin vän som replikerade: ”Räknade hon bilarna eller?” Eftersom ryktena om ett polistillslag hade florerat ända sedan protesterna mot regimen inleddes tre dagar tidigare var det svårt att ta varningarna på allvar. Maryam Al-Khawaja och hennes vän satt tysta en stund innan de brast ut i ett skratt präglat av uppdämd trötthet. Men båda tystnade tvärt när de fick syn på en pojke som desperat sprang omkring bland tälten och försökte väcka de sovande demonstranterna. Sedan förvandlades den närliggande bron till ett hav av blinkande blåljus. Den milda gryningsluften fylldes av tårgas och flera skott avlossades. Maryam Al-Khawaja greppade sin mobil och skrev en sekundsnabb tweet varpå hon slog numret till Al-Jazeera.

Drygt två år efter ”Den blodiga torsdagen” den 17 februari 2011 – då Bahrains polis gick till angrepp mot demonstranterna, med fyra döda och drygt 300 skadade som följd – tar Maryam Al-Khawaja emot i sin lägenhet i Köpenhamn där hon, av säkerhetsskäl, lever i självpåtagen exil och leder Bahrain Center for Human Rights, BCHR. Hon visar oss in i vardagsrummet. På en korg står ett inramat blyertsporträtt med sprucket glas. Bilden föreställer hennes far, människorättsaktivisten Abdulhadi Al-Khawaja som var med och grundade BCHR men som nu sitter fängslad på livstid i Bahrain. Vid fönstret skymtar Stieg Larsson-priset som Maryam Al-Khawaja tilldelades 2012 för sin enträgna kamp för demokrati och mänskliga rättigheter i Bahrain. Bredvid datorn står den leende Guy Fawkes-masken som blivit en symbol för hacktivistgruppen Anonymous. 25-åriga Maryam Al-Khawaja, som precis kommit hem från en konferens i Tunisien, ursäktar sig. Innan vi börjar intervjun måste hon läsa ett mejl om hur hennes far och hennes syster – människorättsaktivisten Zainab Al-Khawaja som också sitter fängslad i hemlandet – mår. De har precis inlett en hungerstrejk i protest mot att de tvingas bära fängelseuniform och inte får träffa sina anhöriga. När Maryam Al-Khawaja läst klart mejlet sprider hon nyheten på sin Twitter med cirka 89 000 följare.

– Jag startade kontot redan 2009. Till en början tyckte jag idén med 140 tecken var löjlig. Men när upproren började insåg jag att det var svårt att skriva en hel Facebook-status samtidigt som man sprang och blev beskjuten av polis, säger hon.

Trots att hon inte gillar benämningar som ”Twitter-revolution” för att beskriva det som skedde i Nordafrika och Mellanöstern under den arabiska våren var sociala medier ett kraftfullt verktyg i kampen för reformer och demokrati. Under upproren i Bahrain – som fortfarande pågår i mindre skala – använde Maryam Al-Khawaja Twitter för att rapportera om regimens övergrepp. Eftersom flera världsmedier inte blev insläppta i landet fanns det ett akut behov av information. Maryam Al-Khawaja använde också de sociala medierna för att kommunicera med folket på gatorna, sköta kontakten med sina kolleger på BCHR och varna demonstranter för platser dit poliser kommenderats ut.

– De sociala medierna blev också ett alternativ till mainstream-media som kan vara väldigt politiserad och inte alltid täcker det den borde, säger hon.

För Maryam Al-Khawaja är de sociala medierna ett viktigt kommunikationsverktyg. När hon twittrar om brott mot de mänskliga rättigheterna i Bahrain vet hon att det finns mäktiga beslutsfattare i Washington, London och Bryssel som läser. Men också journalister på några av världens mest inflytelserika tidningar. Men de sociala medierna är inte bara av godo. Merparten av de dödshot, våldshot och våldtäktshot som Maryam Al-Khawaja får kommer från anonyma Twitter-konton. De sociala medierna används också flitigt i de förtalskampanjer som drivs mot henne. När hon framträdde på Oslo Freedom Forum 2011 organiserades en attack mot arrangörens Twitter-konto. Och när Maryam Al-Khawaja talade vid Brown University skickades hundratals mejl till skolan om att hon inte är en ”riktig” människorättsaktivist, snarare en iransk agent.

– De sociala medierna är ett tveeggat svärd. Regimen har precis lika stor nytta av dem som vi har, säger hon.

Regimen i Bahrain lägger även stora pengar på flera PR- och kommunikationsbyråer vars jobb är att framställa kungadömet – som patriarkaliskt styrs av Al Khalifadynastin – i så god dager som möjligt. Washingtonbaserade Qorvis Communications arbetar, enligt sin hemsida, med att assistera Bahrains regering i kommunikationsarbetet kring politik, reformer och landets unika karaktär. Enligt Maryam Al-Khawaja jobbar PR-byråerna med att producera hyllningsartiklar och tillskruvade faktapresentationer om Bahrain.

– Ibland får jag en känsla av att några av de förtalskampanjer som förs mot mig är lite för sofistikerade för att enbart komma från regimtrogna twittrare. Men jag har inga bevis, säger hon och blickar ut över takåsarna i den danska huvudstaden.

På ett kontor i centrala Malmö, på andra sidan Öresund, fäller den 27-årige tunisiern Aymen Amri upp sin laptop. Han är en av de 15 studenter från Nordafrika och Mellanöstern som sedan oktober 2012 studerar ”Social Innovation in a Digital Context” – ett ettårigt program som finansieras av Svenska Institutet och drivs av Lunds universitets internetinstitut med bas i Landskrona. Under utbildningens första halvår fördjupar sig studenterna bland annat i mänskliga rättigheter, digital teknik och projektledning. Precis som sina kurskamrater från Syrien, Algeriet, Irak, Iran, Marocko, Palestina och Jemen har Aymen Amri handplockats utifrån tidigare nätprojekt. IT-ingenjören har bland annat varit med och grundat Tunisiens första hackerspace och det tunisiska Piratpartiet. Det var dataspelen som fick honom att intressera sig för programmering och fri mjukvara. Han började diskutera med likasinnade på chattkanaler. Men det var en känslig hobby. Tunisiens regim – under ledning av president Ben Ali – kontrollerade, enligt Aymen Amri, varje digitalt steg han och hans vänner tog.

– Även om vi inte var politiska var regimen rädd för allt som på sikt kunde förvandlas till politiska rörelser. I samband med att regimen föll kunde vi börja kalla oss hackers och hacktivister, vilket är mer politiserat, säger han.

I samband med upproren i december 2010 bröt ett fullskaligt krig ut på internet. Demonstranterna använde de sociala medierna för att planera sammankomster och utbyta information. Enligt Aymen Amri använde regimen sociala medier för att identifiera upprorsmakare, men också för att övervaka privatpersoners mejl- och Facebook-aktiviteter för att få fram information.

– Vi informerade våra internationella nätverk om detta varpå det skedde flera attacker mot regeringens hemsidor, som stundtals låg nere, säger Aymen Amri.

Enligt ett reportage i amerikanska Wired Magazine sjösatte Anonymous en operation i protest mot den tunisiska regimens försök att blockera Wikileaks. Det hela utvecklades sedan till en aktion mot övervakning och internetcensur i Tunisien. Trots att Ben Ali-regimen störtats och fria val har hållits är inte Aymen Amri nöjd med situationen i hemlandet. De islamistiska partierna, som idag har en stark ställning, oroar honom. Men han är fast besluten om att göra sitt yttersta för att förändra sitt hemland till det bättre när det kommer till politisk frihet och demokrati. Och han har redan börjat. Under den andra delen av utbildningen i Landskrona arbetar Aymen Amri, liksom sina kurskamrater, med att utveckla nätbaserade demokratiseringsprojekt. Dessa ska studenterna, under ledning av sina svenska handledare på Lunds universitets internetinstitut, sedan sjösätta på plats i sina respektive hemländer. Aymen Amri har en rad idéer som ska samlas på hemsidan Moua.tn. I ett projekt håller han på att skapa en webbplattform för direktdemokrati. Via en Wikipedia-liknande sida ska Tunisiens invånare få möjlighet att lägga fram medborgarförslag till landets styrande politiker. Dessutom har han, tillsammans med en kanadensisk organisation, börjat skissa på en digital lösning som gör det möjligt för journalister att kommunicera med källor via krypterad e-post. I ett tredje projekt utvecklar Aymen Amri en applikation som ska underlätta för tunisier som vill twittra anonymt.

– Internet är det bästa verktyget i kampen mot orättvisor, det visade sig under revolutionen. Men de sociala medierna kan också användas för propaganda. Jag vill att folk ska vara medvetna och välja alternativa plattformar, säger Aymen Amri.

Det blåser kalla vindar utanför Migrationsverkets lokaler i Malmö där vi träffar 22-åriga Jehan Alfarra från Gaza som också studerar på utbildningen. Ackompanjerade av bilens bältesvarningssignal – ”i Gaza är det ingen som använder bilbälten” – kör vi genom ett grådisigt Malmö. Multimedieaktivisten Jehan Alfarra handplockades till utbildningen för sin blogg Palinoia där hon sedan 2008 skildrar vardagen i Gaza med ömhet, vrede och stilistisk skärpa. Hennes inlägg om isolering, dagliga el- och internetavbrott – ”om Sveriges internet var en man hade jag gift mig med honom på två sekunder” – samt småbarn som kan särskilja ljuden från olika typer av stridshelikoptrar läses av tusentals människor över hela världen.

– Efter det senaste kriget har det skett något av en bloggboom i Gaza. Framförallt har många kvinnor börjat blogga på engelska, säger hon.

Syftet med Jehan Alfarras blogg är bland annat att nyansera bilden av Palestina och problematisera biståndsdebatten. Jehan Alfarra är en av grundarna till projektet Gaza’s Ark som går ut på att sälja palestinskt tillverkade varor på nätet och sedan skeppa ut dem i världen med båt. Ett annat projekt som Jehan Alfarra är inblandad i heter Diwan Gazza.

– Det är ett community som arbetar för att inspirera Gazas unga. Vi har bland annat arrangerat Twitter-klubbar, talangjakter och bokbytarklubbar, säger hon.

Jehan Alfarra öppnar ryggsäcken och tar fram sin laptop. Den är klädd i en smutsrosa tyghund som ska skydda datorn mot stötar. Med blixtsnabba tangentslag skriver hon in Gazadigital.com. Hennes examensprojekt är fortfarande på planeringsstadiet men är tänkt att bli ett forum för Gazas invånare. På hemsidan ska det bland annat bli möjligt att presentera sig för arbetsgivare i utlandet och beskriva Gaza i text och bild. På sidan ska det även publiceras animerade serier och en regelbundet utkommande nättidning. Allt innehåll ska produceras av Gazas folk.

– Gaza har länge, av förklarliga skäl, präglats av ett kulturellt vakuum. Det vill och ska vi ändra på, säger hon.

Marcin de Kaminski är programansvarig för ”Social Innovation in a Digital Context”. Han beskriver sig själv som ”en man med många hattar” och har, förutom sin doktorandtjänst i rättssociologi vid Lunds universitet, en bakgrund i tankesmedjan Juliagruppen, hacktivistgruppen Telecomix och längre tillbaka Piratbyrån. Marcin de Kaminski menar att utbildningen i Landskrona är en produkt av tiden vi lever i.

– Det har hänt mycket i världen de senaste åren. Även om det inte har varit fråga om några Facebook-revolutioner så har internet och ny teknik spelat en viktig roll, exempelvis under den arabiska våren, säger han.

På vilket sätt kan internet bidra till demokratiseringsprocesser i totalitära regimer?

– Jag tror inte på internet som en enkel hallelujalösning. Men jag tror att nätet har en potential att utjämna flöden när det kommer till kommunikation och makt.

Vilka tekniska innovationer tror du kommer att bli betydelsefulla i framtiden?

– Jag tror att det kommer att ske en ytterligare demokratisering av de tekniska verktygen. Den digitala revolutionen leder till att fler får förutsättningar att göra det som idag är begränsat till en teknisk elit.

Hur ser du på att förändringsarbetet till viss del förs av hacktivister och hackers?

– I slutna samhällen finns det mycket att vinna på att ta sig runt nätblockeringar och nätcensur. Det är viktigt att komma ihåg att hackerkulturen drivs av öppenhet och transparens, säger Marcin de Kaminski.

Tillbaka till Köpenhamn och Maryam Al-Khawaja. Solen skiner över Röda torget i parken Superkilen på Nörrebro dit vi åkt för att ta porträttbilder. På den klarblå himlen syns ett flygplansstreck som sakta löses upp och försvinner. I taxin på väg tillbaka till Maryam Al-Khawajas lägenhet lovprisar chauffören kvaliteten på gräset i Christiania. ”Varför fristaden har kunnat överleva i så många år? Det är för att de, till skillnad från Danmark, Sverige och Norge, har demokrati”, säger han och ler. Maryam Al-Khawaja sitter tyst i baksätet och läser på sin mobil. Hon har precis fått information om att hennes far och syster har trappat upp hungerstrejken i fängelset och inte längre dricker vatten. Hon tittar ut genom bilfönstret. Sedan börjar hon skriva. Kampen går vidare.

Text: Johan Joelsson

Bilder: Jonatan Jacobson

 

webbdemo4

 

webbdemo8

 

webbdemo5

 

webbdemo6                webbdemo3

 

webbdemo9

 

webbdemo14

 

webbdemo23                webbdemo19

 

webbdemo24

 

webbdemo21

 

Publicerades i Magasin Ping nr 3 2013:

1                2

 

3                4

 

5                6